Jag läser mitt senaste inlägg och ler lite för mig själv. Om jag ändå vetat om allt som hände sedan. Men hade jag velat veta? Fler val gjordes, vissa som var rätt och vissa som visade sig vara fel. Som vanligt, ångrar jag ingenting.

Idag sitter jag i en ny lägenhet, jag har snart renoverat klart rum ett av två. Jag har inhandlat, gjort om och inrett för att trivas i mitt nya kryp in. Jag tog steget ut från ett förhållande och blev urtvingat ett annat. Fick kravla mig upp några gånger för att börja kunna stå stadigt igen. Och nu känner mig starkare än någonsin. Starkare än vad jag gjorde den dagen jag skrev inlägget nedan. De senaste två veckorna har jag hittat ett nytt steg i det lugn jag hela tiden letar efter. Ett lugn som vilar i att jag är glad och älskar att leva. Och att det inte finns så mycket som kan peta ner mig ett snäpp, inte för en längre stund i alla fall. 

Sommaren var underbar. Den kändes lång och innehållsrik. Den var precis vad jag behövde just då. Jag hade två trevliga veckor med barnen, där det bara var jag, dom och delar av släkten ibland. Vi kom varandra närmre och vi är gladare tillsammans. Jag åkte iväg för mig själv också, två meditationsdagar i Sthlm. Meditationen bestod av promenader längs hamnen, skrivande, bokläsning och målande. Tittade också på nationalmuseets gobitar där jag filosoferade in mitt eget liv i tavlorna.

Nästa steg, vet jag inte vad det blir. Det finns saker jag vill men jag har inte bråttom med någonting just nu. Jag skrattar varje dag, mer begär jag inte! : )

Ja nu är nya året här. 2011 var ett händelserikt år. Jag tog mig igenom utbildningen och blev äntligen sjuksköterska, jag förlovade mig med en underbar man och jag tog körkort. Det har varit ett år som begärt kämparglöd! Jag gick all in och bestämde mig för att börja träna och ta hand mig själv. Unnade mig själv sådant jag inte kunnat förut. Utmanade mig själv på många vis. Jag fick en hel del val och valde. Jag har också träffat många nya människor som det varit mycket givande att lära känna. Familjen har slipats och roller utvecklats. Barnen gått igenom förändringar, lärt sig nya saker och försökt sökt sig rätt i nya miljöer. Årstiderna har bjudit på vardera godbitar av livet. Fört människor samman, givit intressen liv och letat fram det nya som erbjudits.

Jag blickar bakåt och upptäcker vilka möjligheter jag skaffat mig inför det nya året. Och vad spännande att få se vad som väntar. Kommer motivationen att hålla? Vart arbetar jag på dagarna? Hur utvecklas jag i min profession? Vad kallar jag hem? Hur utvecklas familjen? Reser jag någonstansi världen? Genomför jag något av mina livsmål?

Idag fick Teo sig en aha-upplevelse. Jag hoppas att informationen som han snappade upp stannar kvar.

Han har väldigt svårt att bli motiverad till att städa efter sig som så många andra barn. Det är bara det att han gör det inte vad man än säger. Man får bli högröd av ilska för att han ska sätta igång. Motivationen måste i så fall vara skyhög för att han ska städa. Han har hela tiden ifrågasatt varför just han ska plocka upp sina saker och att ingen kan hjälpa honom. Jag säger att så är det för alla, även för mig. Men han har inte förstått. Så idag tog jag honom på en vandringstur. Den började i vardagsrummet, gick till köket och slutade i sovrummet. Han fick se disken jag plockat in, tvätten jag tvättat och soporna jag slängt etc. Det var väldigt intressant att se hans reaktion efteråt. Jag frågade: "tycker du att jag har städat något idag?" och svaret blev ja. Vi jämförde våra sysslor och han kom själv fram till att det kanske inte var så hemskt att ta upp några leksaker till ovanvåningen. Han gick upp med dem och fastnade två minuter där uppe sedan sa han till Olivia "justja vi skulle ju städa bort allt där nere" och så gick de ner och städade upp det sista. Det är helt fantastiskt! Han kom till och med ihåg när han redan suttit igång och lekt igen. Det händer väldigt sällan då hans koncentrationssvårigheter sätter en hel drös käppar i hjulet. Behöver jag säga att jag öste beröm över honom? Det är så skönt att veta att han oftast kan om man bara hittar rätt sätt att hjälpa honom på.

Jag tror att det finns ett glapp mellan kvinnor och män som gör att man ibland inte riktigt förstår varandra. Kvinnor vill ha den där gränslösa kärleken som syns och hörs, tror jag. Kvinnan vill bli upplyft i sina höfter och höra att hon är den vackraste och underbaraste människan som finns i hela världen. Medan killen nöjer sig med att "veta" om hon älskar honom och att hon är nöjd med honom. Glappet utlöser konflikter, ibland är dessa långt ifrån kärleksförklaringsfrågan. Men ändå så finns det en koppling till den någonstans. För kopplingen finns alltid till lycka och olycka. Som i sin tur är kopplad till kärlek. Men du då, du älskar ju inte mig på riktigt. På riktigt. Och vad är på riktigt? Vilka bevis begär just du? Och vad vet du om din egen kärlek? Egentligen?

Dagen efter blir jag alltid lite filosofisk. Jag stod och väntade på bussen och det var kallt som fan. Men utanför hållplatsens trevliga lilla kur, var det åtminstone sol, så där stod jag och försökte värma mig. Inne i den lilla kuren var det skugga och jag tänkte att så här är livet. Man orkar inte stå i solen hela tiden utan tillslut blir man trött och måste sätta sig i skuggan lite. Och jag sätter mig på bänken i skuggan och funderar på vem fan som har bestämt att det ska vara skugga där man sitter? Jag bestämmer mig för, att hur jävla mörkt det än är när mina ben inte bär så ska jag alltid se ljuset som finns, om än på håll och hämta kraft av det. Att kunna vänta är något som mycket underskattat. För ibland finns det inte mer att göra än att vänta på trådarna av ljus när mökret faller på.

Igår blev mitt finger klätt av något helt fantastiskt. En ring som symboliserar den kärlek min sambo känner för mig. Och jag fick chansen att göra detsamma. Denna förlovning, detta kommande bröllop, betyder mer än vad jag först trodde. Bröllop var inget jag trånade efter. Men plötsligt känns det både nödvändigt och viktigt för mig. När det finns barn från andra förhållanden och när det finns ting som tycks vilja dra en isär så är det som om vårat band är något mer slitstarkt genom detta. Jag har träffat någon som jag verkligen älskar med hela mitt hjärta. Det är underbart i sig. Förhållandet är också något mycket speciellt. I detta förhållande finns det en fantastisk ärlighet och öppenhet som är sällsynt. Vi vet och medger våra egna brister och tar ansvar över våra egna känslor. Vi försöker ge varandra så mycket vi kan utan att på något sätt göra det på sin egen bekostnad. Att finnas i så mycket godhet och kärlek kan inte beskrivas i något sorts värde eller ord. Jag är bara så fruktansvärt lyckligt lottad att få finnas vid min blivande mans sida.

Det är mycket som har hänt sedan sist jag skrev. Inte minst med Teo. Han har både lärt sig simma (på rygg) och cykla i sommar. Jätte duktigt och ingen är nog gladare än jag när jag ser att han håller takten med jämnåriga. Olivia är som vanligt steget före med det mesta. Hon försöker cykla hon med även om hon ger upp på en kvart (läs 5min). Hon försöker iaf ett tag, ger upp och försöker igen. Det är inte så dåligt för sina 3år. Samma sak med simningen. Hon flyter med huvudet likt ett flöte och skrattar så hickan är nära. Och springer från bassängkanten, hoppar och kommer upp till ytan själv. Hon är nästan lite väl modig ibland.

Sen planerar jag och Patrik en sista minuten resa i mitten av augusti. Den är välbehövd. Jag längtar. Har ni tänkt på hur ni känner när ni längtar? Vart sitter er längtan i kroppen? Min sitter som under hakan, ovanför svaljet. Det drar och sliter och vill fram ur munnen. Bli tillfredställd. En vecka utan måsten. 

Vi har för övrigt träffat lite nya människor under senvåren och sommaren. Något jag lagt ner alldeles för lite tid på under hela mitt liv. Att lära känna nya människor, ge dem en chans, upptäcka hur mycket som finns att lära och dessutom få fler tillfällen att se hur fantastiskt man själv har det. Ta ett steg ut i den fria för att känna hur tryggt och varmt det är i sitt lilla bo.

Det spelar ingen roll om man så bara ska in för att hitta fingervantar till barnen. Att vara på en affär med tre barn är inte roligt! En sur mamma gick hem vantlös. Ibland hjälper inte all världens pedagogik.