Funderar på uttrycket to me a balance diet is having a cookie in each hand och drar parallen med livet över huvudtaget. Även om vi har det goda som verkar så balancerat och bra så är det inte säkert att det räcker och att vi alltid mår bra av det. Man måste fylla ut det med lite andra saker också för att må bra. Jag behöver vara ensam, jag känner det tydligt när livet är intensivt. Jag behöver det för att hinna föra en inre dialog där jag kommer ihåg vem jag är. Utan det kan jag inte vara bra för någon. Jag är helt värdelös utan dessa stunder för mig själv rent ut sagt. Jag kan knappt ha en ståndpunkt för jag vet inte vad jag tycker. Ibland undrar jag om det beror på att jag så gärna vill ha rätt och har någon sorts inbyggd rädsla för att säga något jag inte kan stå för. Eller så beror det på att jag helt enkelt inte har någon energi till min hjärna, att mina ensamma stunder är som någon sorts tankstation där min tomma skalle pumpas i något sorts medvetande. Jag vet inte. Det jag vet är att livet inte kan levas utan upp och nedgångar. Utan stunder där man känner sig trög, dum och värdelös. Som trött i hela huvudet och kroppen. Huvudsaken är att det inte håller i sig. Att man ser till att ta plats i världen igen och lyckas se alla ljus som vi möter så ofta varje dag.