Det var länge sedan sist nu igen. Det är fullt upp. Jag praktiserar på Akutpsyk (7an), jag jobbar på Rättspsyk (96an), jag trixar med sjuka barn och jag försöker ta körkort. Samtidigt försöker jag hjälpa Teo framåt genom habiliteringen och KOMET samt försöker hålla mitt förhållande vid liv. Jag känner mig lite splittrad och är av och till lite trött i både kropp och själ. Samtidigt så känner jag mig starkare än någonsin av och till. Det är en riktig berg och dalbana just nu. Jag har inte haft en hel helg ledig på någon vecka nu också och det känns.

Något jag framför allt har svårt för är att jag inte vet hur framtiden ser ut. Ibland är inte nuet lika lockande om framtiden inte är klar. Men man bör släppa framtidstänket när det gått för långt, för detta nu kommer ju inte tillbaka.

NU är det vår. Jag och barnen gick från tågstationen upp till oss i värmen. Inte ett enda "jag orkar inte mer" hördes på hela vägen. Solen verkar verkligen ge barnen energi och glädje. De vill vara ute, de leker och springer för fullt. Teo sitter just nu och bygger lego utifrån medföljande instruktioner och jag förundras över hur mycket han kan. Snart börjar han sexårs. Olivia kan så mycket att man glömmer bort att hon bara är 3år. Hon har en liten trotsperiod men det går förvånansvärt lätt att hantera den.

Nu är snart dags att titta på Fenomen och äta lite popcorn med barnen. Sen ska jag lägga mig med en bok och leta inspiration till att ta tag i livet extra mycket nu när det behövs som mest.