Idag ska Teo på hörselkontroll på BVC, jag är nervös. Vi åker dit för att han inte förstod hur man gjorde förra gången, sjuksköterskan trodde det berode på att det var en massa moment före och att han var less då men jag tror inte han förstod helt enkelt. Han ska ha hörlurar på sig och trycka på en knapp när han hör ett pip. Det är viktigt att han får kolla hörseln också eftersom det finns en risk att han inte hör som han ska eftersom han inte svarar när vi pratar med honom ibland. Idag ska jag också säga att vi vill ha en tid hos en barnpsykolog. Vi vill höra vad en expert säger om Teo, eftersom vi känner att det kan vara så att  något inte står rätt till. Jag antar att sjuksköterskan idag vill veta vad vi tror är fel för att kunna förbereda psykologen lite. Jag tycker det är så svårt, vad ska jag säga? Ska nu sätta mig ner och hitta ord.

Jag och Teo har precis vaknat.

Teo -godmorgon!

Jag -godmorgonen gubben!

Teo kramar om mig och ligger sedan en stund och tittar upp i taket.

Jag -vad tänker du på Teo?

Teo -jag tänker på att jag älskar dig.

Vi har köpt en elektrisk flugsmälla. Vi har nämligen husflugor som är omöjlig att hinna ifatt, ligger man i soffan sätter de sig snabbt i ansiktet, på armarna, ja överallt. Det är inte roligt att somna i soffan. De är tre stycken, jag vet inte om det är samma men de är alltid tre stycken i vardagsrummet, varken mer eller mindre. Jag satt i batterier i flugsmällan och kom på att jäklar flugorna dödas ju faktiskt av elchocker...kan jag verkligen? Jag såg en fluga tvätta sig..såg det ut som, den la benen över vingarna och drog bakåt och upprepade detta. Jag har aldrig sett det förut så tydligt. Jag provar knappen på den elektriska flugsmällan och det liksom piper lite, det ser inte ut som den fungerar...jag försöker ta ihjäl en fluga men lyckas inte. Jag släpper knappen och trycker lite på gallret på smällan och ajajaj villken stöt och smällan flög in i datorn. Ops, trodde inte att det var en sådan jäkla ström, jag trykte inte ens på knappen..eller gjorde jag kanske det? Jag har lagt ifrån mig den nu och den hamnar högt, högt upp på någon hylla..

Synden straffar sig själv??

Praktikplats 8veckor beläget på: Hematologen.

Jag ska utreda blodsjukdomar, vara med på återbesöksmottagning där patienter går på kontroller efter behandling.
Lära mig använda cytostatika, antikroppsbehandling, blod- och trombocyttransfusioner med mera. Kommer också samarbeta med avdelning 7 där även kurator, dietist och palliativt team ingår.  

Spännande värre ju! Ska bli jätte kul att verkligen få jobba något som sjuksköterskan verkligen gör! Hemtologen är kanon, där kommer jag få lära mig mycket. Kommer inte ha några problem med att ta blodprov och ha koll på olika prover efter det iaf.. : ) Super!

Ibland funderar jag över varför vi tjejer inte håller ihop bättre. Vi går igenom mycket samma saker. Våran första menstration, graviditet och så föder vi barn. Blodet rinner, värken värker, smärta som fan och bajsblöjor, hushåll och arbete. Vi ser oss i spegeln, undrar hur vi ser ut utifrån andra och vi lever nästan alltid med en viss osäkerhet över någonting gällande oss själva. Vi visar upp oss, behagar och trotsar livet. Vi ser och vi känner. Jag säger inte att vi är likadana, bara att så mycket är samma. När blodet rinner kommer jag ihåg att jag är kvinna och tänker att kvinnor är bra knäppa iaf som inte pratar om saker. Naturligheten till trots. När jag födde barn tänkte jag också på det, folk går omkring och har gjort det här, de går bredvid varandra och tittar blygt. Nästa gång jag ser en mamma ska jag rycka i henne och säga fy fan vad du är bra och duktig! Ändå gjorde jag det inte. Gör man det i andra länder? Är det här ett svenskt fenomen? Jag undrar.

Ibland kommer verkligen sådanna där faser i livet då man inte riktigt är sig själv. Någon sorts trots över det vanliga och livets gråa vardag. Som tonårstrots fast bara mot sig själv. Man funderar på om man verkligen har det så jävla bra som man trott och vad det finns mer man inte upptäckt, sett och upplevt. Man får lite panik, dagarna går och man kräver att någonting ändras. Någonting som får livet lite mer spännande. Kanske sätter man igång projekt, reser bort, klipper håret eller tatuerar sig. Eller så tillåter man bara sig tänka sådant som man inte riktigt borde även om det bara är en tanke. Man kanske behöver sådanna processer ibland, för att komma på idéer eller bara för att rensa huvudet.

Jag sprang till bussen, chaffören säger "vad du sprang tjejen". Javisst, säger jag och sätter mig ner flåsandes och slänger väskan på sätet bredvid. Bussen åker en bit och en dam med lång slöja kliver på. Jäklar, tänker jag. Nu tänker alla att jag lagt väskan på sätet bredvid för att jag inte vill ha henne bredvid mig (varför tänker man såhär??). Bussen far vidare och hon kliver av efter två hållpatser. Jag tänker för en sekund att om hon kunde få ha byxor på sig så kanske hon kunnat cykla den där biten. Jag slår mig för pannan och säger åt mig själv..hon kanske visst få ha byxor, varför tror jag mig veta vad hon har för religion. Jag tänker dra bort väskan men ångrar mig, då måste de andra på bussen verkligen tro att jag är rasist, nu har hon med slöja gått så nu kan nån få sitta här bredvid mig (?). Bussen kör förbi kyrkogården, där sitter två tjejer med blåställ på gravstenarna, jag funderar...varför sitter de på gravstenarna? Råkar de känna någon som ligger där precis mitt imot varandra eller sitter de verkligen bara där på två okändas gravstenar? Gör man så? Jag funderar på om jag är överkänslig, men jag kommer fram till att jag aldrig skulle få för mig att sätta mig på en gravsten. Bussen drar vidare, jag tycker om att titta på folk utanför och fundera på vad de tänker på...kör förbi en tant med en hund som ser sur och less ut och ser tre arbetare som ska sätta upp någon bräda. En håller i, en spikar och en tittar på. Varför tittar man på? Jag åker förbi mittuniversitetet där de lägger asfalt och bygger, jag funderar på om bygget lönar sig..om någon kommer vara i dessa lokaler...och hur tomt det alltid är på skolan. Framme i navet letar jag vagnen och kommer fram till att jag faktiskt varken har vagn eller barn med mig. Stiger av och känner lugnet.

Jag har funderat på ett speciellt fenomen. Nämligen att folk inte längre kan vara själv utan att prata med någon i telefonen. Har vi plötsligt blivit så rädd för att vara själva eller är det bara för att möjligheten till kontakt finns så då tar vi den? Igår åt ju vi på Bigboy och när vi kom satt en tjej själv, med mobiltelefonen vid örat, pratar och pratar. När vi väntade på maten en halvtimme, när vi åt och när vi gick pratade hon fortfarande. Jag förstår det inte. Hur får man i huvudtaget i sig någon mat när munnen bara går och går?

På bussen är det samma sak, man vet strax nästan hela livet på människan bredvid. Är det för att tiden är mörk? Eller är det ett beroende, märker de inte vad de gör?