När barnen somnat brukar jag njuta av tystnaden och avslappnat bara finnas till. Nu känns det plötsligt så ensamt att bli helt själv de sista vakna timmarna av kvällen. Särskillt ensamt efter en sådan helg som jag haft. Där jag fått, givit och delat. Där värme och kärlek fyllt hela min kropp.

Nu är det äntligen mörkt, jag älskar solen som lyft min dag men inte på kvällen. Det är tyst och barnen andas lugnt. Det är nu tankarna försöker separeras, sorteras och hitta sin plats. Jag börjar förstå varför jag alltid kännt mig så ensam. För att jag inte kan nå ut med mig själv. Jag börjar bli otålig över det, näst intill förbannad. Vart ska jag finna kicken som sätter igång mig?, som får mig att känna att nu är det nog, nu kör jag bara. Är det bara att bestämma mig? Eller måste jag hitta något särskillt på vägen? Vad letar jag efter?