Jag kan inte förstå varför det ska vara så svårt att bara vara och sluta fundera så himla mycket. Skapa sin egen lycka. Sen när började jag hänga mitt liv på någon annans axlar? Kräva, klösa och hålla sig fast. Ska min osäkerhet bli mitt fall? Mår jag inte bra av lyckan som jag givits? Klarar jag inte av att behärska den så jag bara måste leta efter fel? Eller har jag bara hamnat i den där spiralen igen, där man bara måste ha något att klaga över, oroa sig över eller överhuvudtaget må dåligt över. Vad är det jag känner egentligen? Vad är det som gör livet så förvirrat just nu?

Hemma med mina små älsklingar igen. Vad speciellt det är att komma hem efter nästan två veckor utan dom. Det blir många kramar och skratt. Olivia pratar mycket bättre än vad jag kommer ihåg och till och med Teo känns större. Jag älskar mina barn så mycket. Vad fort allt gått, börjar tänka på tiden när de var bebisar och det känns inte så särskillt länge sedan.

Idag cyklade vi bort till parken.