Det börjar kännas att jag snart är färdig med min utbildning. En av de sista riktiga lektionerna har vi haft för utbildningen, nästa år består endast av uppsats och av praktik. Jag funderar kring vad som gjorde att jag i huvudtaget inte tänkte på att bli sjuksköterska ifrån början, jag visste nog inte vad en sådan gjorde och trodde man skulle behöva utbilda sig till undersöka först. Min tanke var isf att bli psykolog vilket var en omöjlighet med mina betyg.

Varför jag valde att började studera till lärare först berodde på en enda sak: att förbättra en skola där man lyssnade till eleverna.

Det jag såg under vistelsen på Nackstaskolan var mest negativt. Det som framför allt var dåligt var att man inte försökte förstå elever/ungdomar i vad som är en väldigt svår ålder. Bråkiga elever var just bråkiga elever och skulle skärpa till sig och gå i skolan, inget runtomring verkar uppmärksammas. Och elever som mådde dåligt syntes inte och de var fler än de vuxna såg en endaste liten skymt av. Och ju fler som mådde dåligt ju jobbigare blev det för alla elever, men ingen vuxen förstod eller visste.

Jag tänker på detta idag när jag läser om Depression av Danuta Wasserman som satt fingret på vad jag vill förändra så bra.

"Flickors depressioner märks inte så mycket i deras beteendemönster. De deprimerade flickorna stör inte sin omgivning utan de går undan, är tystlåtna och verkar blyga, vilket kanske kan förklara varför vuxna ofta förbiser deras symtom och inte söker hjälp. Hos pojkar kan en depression många gånger dölja sig bakom deras bråkiga betenden. Deprimerade pojkar presterar sämre och är ofta stökiga, missbrukar alkohol och stöter sig med andra. Men kanske är det tack vare att de märks och hörs som deras beteenestörningar lättare indentifieras eftersom vi vuxna då måste gripa in och ge dem tid och uppmärksamhet. Tyvärr ägnar man sig få ofta endbart åt beteendestörningar och åt barnets skolprestationer och förbiser att barnet eller ungdomen behöver hjälp med sitt störda känsloliv.".. "Föräldrar beskriver ofta sina deprimerade barn som olydiga, rastlösa, irritabila, gråtmilda, bråkiga och grälsjuka. De deprimerade barnen och ungdomarna beskriver däremot sig själva som ledsna, pessimistiska, ågnestfyllda, självnedvärderande och med negativa upplevelser av sin kropp"

 

Lollo

15 maj 2010 21:06

Då valde du helt rätt! Som lärare ser man detta dagligen men tiden finns inte till. Tiden man skulle önska man hade för att se varje elev. Jag tror att du som sjuksköterska kommer jobba mer med sånt än vad lärare hinner i dagens skolor. Därmed inte sagt att det är bra, jag tycker det är förjävligt att det ser ut som det gör. Hade vi mindre undervisningstid skulle vi ha tiden att se varje individ. Men dessvärre ser det inte ut så idag. Lycka till med din utbildning, du kommer bli en toppen sjuksköterska och förmodligen hjälpa många ungdomar som hamnat snett. Jag gör mitt bästa för att bistå med samma sak, men känner att tiden pressar mig allt för hårt...

http://magisterlollo.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag läser mitt senaste inlägg och ler lite för mig själv. Om jag ändå vetat om allt som hände sedan. Men hade jag velat veta? Fler val gjordes, vissa som var rätt och vissa som visade sig vara fel. Som vanligt, ångrar jag ingenting. Idag sitter ...

Ja nu är nya året här. 2011 var ett händelserikt år. Jag tog mig igenom utbildningen och blev äntligen sjuksköterska, jag förlovade mig med en underbar man och jag tog körkort. Det har varit ett år som begärt kämparglöd! Jag gick all in och bestämde ...

Idag fick Teo sig en aha-upplevelse. Jag hoppas att informationen som han snappade upp stannar kvar. Han har väldigt svårt att bli motiverad till att städa efter sig som så många andra barn. Det är bara det att han gör det inte vad man än säger. M...

Jag tror att det finns ett glapp mellan kvinnor och män som gör att man ibland inte riktigt förstår varandra. Kvinnor vill ha den där gränslösa kärleken som syns och hörs, tror jag. Kvinnan vill bli upplyft i sina höfter och höra att hon är den vackr...

Dagen efter blir jag alltid lite filosofisk. Jag stod och väntade på bussen och det var kallt som fan. Men utanför hållplatsens trevliga lilla kur, var det åtminstone sol, så där stod jag och försökte värma mig. Inne i den lilla kuren var det skugga ...