Nu finns ingen återvändo. Huset är tomt, köket, sovrummen, vardagsrummet, toaletten och tvättrummet, allt ekar och är tömt på liv. Det där livet jag skulle ha med man och våra barn, lyckliga i alla sina dagar, blev inte. Något av ett misslyckande kan man tycka oavsett förklaring och den känslan sveper förbi lite när jag lämnar huset och våra avtryck i väggarna. Jag känner en sorg och har dåligt samvete för att jag lägger de goda minnerna åt sidan och fokuserar på allt det som var dåligt för att löpa hela linan ut. För nu kom ett konkret svar på mitt handlande och val, vilket känns vemodigt plötsligt. Men den känslan är väntad och nödvändig för att få ett avslut. Idag avslutar jag och imorgon börjar jag på något nytt. Framtiden är lockande där jag vet att jag kommer leva på det sättet jag vill och med det mottot jag alltid haft. Att vara sann mot mig själv.