En äldre man med glasögon och krullig blont hår tittar på mig när jag kommer in i bussen, han liksom flinar och verkar vilja att jag ska sätta mig bredvid honom. Jag går vidare och sätter mig ett par stolar bakom på andra sidan. En tjej sitter vid fönstret som när jag sätter mig hoppar till rakt in i min sida och jag lådsas som ingenting och tänker att hon kanske har något sorts tiks. Så plötsligt lutar hon sig över mig och frågar om hon får byta plats. Javisst säger jag och undrar vad jag ger för intryck när folk inte vill sitta bredvid mig, men hon förklarar i nästa stund att det är en geting i fönstret. Jag sätter mig på hennes plats och tar upp en tidning, viker ihop den och väntar. Getningen kommer och jag tar sats och slår till allt vad jag kan. Den ramlar ner på sätet och sprattlar omkring. Jag får slå till flera gånger innan den dör och det låter ganska mycket, när den ser så död ut som den kan vara så slänger jag den i påsen på sätet framför. Så sätter jag mig, som ingenting och folk tittar på mig. Jag börjar läsa tidningen och färden tar vid. Träd, skog, mark och ett fåtal mörka och till synes tysta hus följer vägen. Plötsligt tutar bussen till och jag ser en räv som sitter och obekymrat äter på något dött på vägen. Det såg malplacerat ut på något vis och jag ryser till lite. Några minuter senare ser jag en ännu mer malplacerad smutsig T-shirt på en liten vändplats och funderar på om jag är med i en skräckfilm..vad väntar härnäst. Jag rycker till när jag hör ett konstigt ljud. Jag konstaterar att det är någon som snarkar och jag hör tonårstjejerna fnittra i takt. Jag får istället genast upp tankar som: vad behöver han göra för att få bort snarkningarna?, undra om han är överviktig?, vad skulle jag säga om jag jobbade på en vårdcentral och han sökte vård hos mig. Jag fick smått panik och konstaterar att jag borde kunna sånt här. Det enda jag kommer på är: prova nässpray och gå ner i vikt. Annars sök öron/näsa/hals. Och bestämmer mig för att kolla upp det så fort jag kommer hem. Jag tittar upp och ser att det är den krullhårige mannen som snarkar. Getingtjejen sitter bredvid och skruvar besvärande på sig. Jag tänker att det är något hon får ta när hon inte kan slå ihjäl en geting och jag ler för mig själv. Sen funderar jag vidare på om jag själv snarkat när jag somnat på bussen. Kanske även jag har varit "the fun of the day".

Hur blir vi lyckliga?

Jag läser en mycket intressant bok som min kära rekommenderat som heter "Coaching med NLP -handbok i att coacha sig själv och andra" av Joseph O'connor och Andreas Lages.

Här är ett uttrag ur den:

"Lycka är inte något du kan få på recept av lyckoapotekare. Det är inte något du äger, utan något du är. Alla har olika idéer om vad som gör dem lyckliga...

...Det finns intresssant forskning som säger att cirka två tredjedelar av oss inte vet hur vi ska vara lyckliga. 1957 genomfördes ett forskningsprojekt i USA som frågade ett stort antal människor om de var lyckliga med vad de hade i sina liv. En tredjedel sade ja. 1992, när samma studie upprepades, var det lika många som svarade ja, trots att levadsstandarden hade ökat avsevärt. Vad betyder det? Det betyder att ungefär en tredjedel av människorna vet hemlgheten med att vara lyckliga; att det kommer inifrån. Det är inte beroende av vad du har, utan vad du är och vad du upplever. Att vara lycklig finns i de små sakerna i livet, de där serien små beslut, som vart och ett gör dig lyckligare. Lyckan finns i vardagen, i den små detaljerna i livet.

Många människor tänker på att jaga lyckan. När de har nästa ägodel, känsla eller person, då ska de vara lyckliga. Detta är en hägrig. Själva språket avslöjar det. Om du eftersträvar lycka, har du placerat den framför dig. Så länge du fortsätter att eftersträva den kommer den att vara retsamt nära, utom räckhåll. Du kan inte eftersträva något du har. Du kan bara vara lycklig precis nu."