Det börjar kännas att jag snart är färdig med min utbildning. En av de sista riktiga lektionerna har vi haft för utbildningen, nästa år består endast av uppsats och av praktik. Jag funderar kring vad som gjorde att jag i huvudtaget inte tänkte på att bli sjuksköterska ifrån början, jag visste nog inte vad en sådan gjorde och trodde man skulle behöva utbilda sig till undersöka först. Min tanke var isf att bli psykolog vilket var en omöjlighet med mina betyg.

Varför jag valde att började studera till lärare först berodde på en enda sak: att förbättra en skola där man lyssnade till eleverna.

Det jag såg under vistelsen på Nackstaskolan var mest negativt. Det som framför allt var dåligt var att man inte försökte förstå elever/ungdomar i vad som är en väldigt svår ålder. Bråkiga elever var just bråkiga elever och skulle skärpa till sig och gå i skolan, inget runtomring verkar uppmärksammas. Och elever som mådde dåligt syntes inte och de var fler än de vuxna såg en endaste liten skymt av. Och ju fler som mådde dåligt ju jobbigare blev det för alla elever, men ingen vuxen förstod eller visste.

Jag tänker på detta idag när jag läser om Depression av Danuta Wasserman som satt fingret på vad jag vill förändra så bra.

"Flickors depressioner märks inte så mycket i deras beteendemönster. De deprimerade flickorna stör inte sin omgivning utan de går undan, är tystlåtna och verkar blyga, vilket kanske kan förklara varför vuxna ofta förbiser deras symtom och inte söker hjälp. Hos pojkar kan en depression många gånger dölja sig bakom deras bråkiga betenden. Deprimerade pojkar presterar sämre och är ofta stökiga, missbrukar alkohol och stöter sig med andra. Men kanske är det tack vare att de märks och hörs som deras beteenestörningar lättare indentifieras eftersom vi vuxna då måste gripa in och ge dem tid och uppmärksamhet. Tyvärr ägnar man sig få ofta endbart åt beteendestörningar och åt barnets skolprestationer och förbiser att barnet eller ungdomen behöver hjälp med sitt störda känsloliv.".. "Föräldrar beskriver ofta sina deprimerade barn som olydiga, rastlösa, irritabila, gråtmilda, bråkiga och grälsjuka. De deprimerade barnen och ungdomarna beskriver däremot sig själva som ledsna, pessimistiska, ågnestfyllda, självnedvärderande och med negativa upplevelser av sin kropp"