Jag har funderat lite kring det här med svordomar. Vi vill ju gärna inte att våra barn ska svära, ojojoj vad man skäms när det hoppar grodor ur våra barns munnar. Men när vi själv svär så bör det ju inte vara så hemskt, men visst låter det fult när barnen svär det går inte att förneka. Och fult låter det från vuxna också ibland och vad beror det på, om vi reagerar eller inte? Jag och Sandra diskuterade lite om att man kan svära fult (könsord, långa upprepande svordomar etc.) och att man kan svära "vardagligt". Svär man i varannan mening blir det genast påträngande också. Jag vill svära mindre för att vara en förebild för barnen men vardagssvärandet är då väldans svårt att få bort. Men jag är inte en sådan som tycker svordomar är det syndigaste i världen och förvandlas till ett monster om mina barn svär. Men jag tänker, vad skönt det vore om jag inte svär så mycket, det är ju som ett ifyllnadsord som behövs i meningen för att den ska bli smidigt, att inte tänka på det känns olustigt. Den smidigheten vill jag inte ge mina barn, jag vill att de ska låta kloka och naturliga utan en massa ord som inte står för särskillt mycket.