Plötsligt finns den bara där. Den där känslan i bröstet, trycket mot halsen som gör att det inte finns tillräcklig plats för luft. Känslan kretsar kring längtan. Är anledningen till det plötsliga endast ett ting av något jag skapat. För att jag inte kan påverka. Att paniken kommer kring det överliggande problemet och inte problemets kärna i sig. Kanske skapar jag panik när inget problem egentligen ligger för mina fötter.