Igår städade jag som en tok hemma inför en visning, var rätt slut och less med feber i kroppen och huvudvärk, då säger Teo:

-Bra jobbat Mamma!

Jag: Va?

Teo: Vad duktig du är! Vad fint det blir!

Älsklingen! Blev många tack och pussar!

Ibland är livet bra ironiskt. När det blir så mycket att man tillslut bara sitter och skrattar åt allt. Man ger upp, till och med grubblerierna ge man upp och man går vidare och tar smällarna en efter en som någon sorts zombie. Det är bara luft man andas och saker man gör utan att riktigt leva, för man orkar inte annat. Det är bara att se framåt, veta att det blir bättre, då kan JAG börja leva igen. Kanske dyker njutbara ögonblick upp ändå som får tillvaron att lyftas ett snäpp, en stund, ändå. Då får man sluta vara tjurig och inbunden för den stunden och njuta av det man får. Kanske får jag en underbar stund imorgon eller dagen efter det trots allt. Så lyder min tanke tills jag kan skapa mina egna stunder av lycka.