Det sägs att hjärnan aldrig kan bli full men ibland känns det verkligen precis så. Som om hjärnan nästan blir suddig och okontaktbar för att den är så fullproppad av information, intryck och känslor. Det blir inte bättre om resten av kroppen mår dåligt och sömnen inte infinner sig. Då blir allt verkligen en enda röra. Då gäller det att hålla sig medveten och hitta strategier för att hålla sig till det som är verkligt, särskillt den verklighet som finns bortom stormarna som vi så lätt fastnar vid. Det som är allra verkligast för mig nu är den starka kärlek jag känner, den kan jag gärna fastna vid, bada i och måla i sanden. Den kan jag skrika ut och viska ömt.