Ikväll känner jag bara en sak. Längtan. Jag vet precis vad jag längtar efter, hur livet ser ut där jag vill vara. Inte ett perfekt liv, ingen fantasivärld. Känslan pendlar mellan att göra mig illamående av frustration till att göra mig glad i hela kroppen, för att jag vet att det finns så mycket att se fram emot. Jag delar upp målen i förnuftiga steg men det är inte så himla lätt att tänka kortsiktigt ibland. För vart jag än ska härnäst så är det hos min kära jag vill vara.

För att förvåna ska jag dela upp detta blogginlägg i två delar. Det var ett tag sen. Jag undrar, har jag berättat om min kärlek? Alltså den kärlek jag känner. Det är en sån där kärlek som är så tydlig att man nästan kan ta på den. En kärlek som inte är blind eller går med skygglappar. Det är en kärlek som skapas av verkliga ting och som bara växer allt starkare. En kärlek som sätter sig som en sommarhit, kanske är den inte lika stark jämt efter att åren går, men så fort man hör lite av texten så sjunger man för fulla muggar. Något som stannar kvar, som aldrig kommer att dö ut. Jag älskar som jag aldrig gjort, och det känns helt underbart.

Dags att rycka upp sig och låta rörelse värma upp kroppen. Vägra frysa i kropp och själ. Sluta leta motivation och bara göra. Ivrigt sluka livet som pågår just nu. Le, hjälpa, berätta, skratta, leka. Det är vad som kan göras, sluta spilla tid.