Jag har haft en underbar resa med den jag älskar. Njutit av underbara stunder, väckt känslor, rätt ut dem, förstått dem. Träffat nya människor, funnit äventyr, skrattat, gråtit och levt dessa dagar tillsammans. Så kommer vi hem och är nöjda. Nöjd med våra minnen. Mer underbar resa kan man inte ha när det skapas minnen som går att plocka fram och glädjas av.

Det spelar ingen roll vart vi ska, iväg åker vi och det känns så skönt att bara resa mot kravlösa dagar.

Jag undrar: när började vi spotta överallt?

Jag sitter på busshållplatsen med tre meter stenplattor framför mig och där står folk och spottar lite varstans. Det känns som om de spottar på ett golv. Okej att spotta men kanske inte vid en busshållplats där folk står med resväskor och barnvagnar. Jag sicksackar till bussen med min resväska.

Börjar jordens befolkning få ett överskott av saliv? Är det så att om vi spottar så produceras det mer saliv som gör att allt blir en ond cirkel. Kanske det en dag anses vara ett hälsoproblem där det är nödvändigt att bryta den onda cirkeln i något sorts tolvstegsprogram.

Det som ryser i mig idag av någon anledning. Av tillfredställelse och förväntan. Jag kan finna mig i vardagen men ro trots att mitt psyke och mitt språk inte riktigt är där jag vill att det ska vara än. För livet är trots allt bra härligt med så underbara människor i mitt liv. Livet är spännande när nya saker går genom månaderna som med naturliga mellanrum. När jag får uppleva, utvecklas och skapa minnen hos mig själv och med min älskade. Livet är bra härligt när jag får leva med energi och kärlek runtomkring mig.

Idag blir en bra dag. Om jag vill att det ska bli en bra dag så blir det de. Idag ska jag göra klart projketplanen, få den ur världen. Sen ska jag, barnen och syrran åka till birsta en sväng. Först ska jag ut och lukta på morgonen. Det är ljust, svalt och härligt.

Det börjar kännas att jag snart är färdig med min utbildning. En av de sista riktiga lektionerna har vi haft för utbildningen, nästa år består endast av uppsats och av praktik. Jag funderar kring vad som gjorde att jag i huvudtaget inte tänkte på att bli sjuksköterska ifrån början, jag visste nog inte vad en sådan gjorde och trodde man skulle behöva utbilda sig till undersöka först. Min tanke var isf att bli psykolog vilket var en omöjlighet med mina betyg.

Varför jag valde att började studera till lärare först berodde på en enda sak: att förbättra en skola där man lyssnade till eleverna.

Det jag såg under vistelsen på Nackstaskolan var mest negativt. Det som framför allt var dåligt var att man inte försökte förstå elever/ungdomar i vad som är en väldigt svår ålder. Bråkiga elever var just bråkiga elever och skulle skärpa till sig och gå i skolan, inget runtomring verkar uppmärksammas. Och elever som mådde dåligt syntes inte och de var fler än de vuxna såg en endaste liten skymt av. Och ju fler som mådde dåligt ju jobbigare blev det för alla elever, men ingen vuxen förstod eller visste.

Jag tänker på detta idag när jag läser om Depression av Danuta Wasserman som satt fingret på vad jag vill förändra så bra.

"Flickors depressioner märks inte så mycket i deras beteendemönster. De deprimerade flickorna stör inte sin omgivning utan de går undan, är tystlåtna och verkar blyga, vilket kanske kan förklara varför vuxna ofta förbiser deras symtom och inte söker hjälp. Hos pojkar kan en depression många gånger dölja sig bakom deras bråkiga betenden. Deprimerade pojkar presterar sämre och är ofta stökiga, missbrukar alkohol och stöter sig med andra. Men kanske är det tack vare att de märks och hörs som deras beteenestörningar lättare indentifieras eftersom vi vuxna då måste gripa in och ge dem tid och uppmärksamhet. Tyvärr ägnar man sig få ofta endbart åt beteendestörningar och åt barnets skolprestationer och förbiser att barnet eller ungdomen behöver hjälp med sitt störda känsloliv.".. "Föräldrar beskriver ofta sina deprimerade barn som olydiga, rastlösa, irritabila, gråtmilda, bråkiga och grälsjuka. De deprimerade barnen och ungdomarna beskriver däremot sig själva som ledsna, pessimistiska, ågnestfyllda, självnedvärderande och med negativa upplevelser av sin kropp"

Jag har funderat lite kring det här med svordomar. Vi vill ju gärna inte att våra barn ska svära, ojojoj vad man skäms när det hoppar grodor ur våra barns munnar. Men när vi själv svär så bör det ju inte vara så hemskt, men visst låter det fult när barnen svär det går inte att förneka. Och fult låter det från vuxna också ibland och vad beror det på, om vi reagerar eller inte? Jag och Sandra diskuterade lite om att man kan svära fult (könsord, långa upprepande svordomar etc.) och att man kan svära "vardagligt". Svär man i varannan mening blir det genast påträngande också. Jag vill svära mindre för att vara en förebild för barnen men vardagssvärandet är då väldans svårt att få bort. Men jag är inte en sådan som tycker svordomar är det syndigaste i världen och förvandlas till ett monster om mina barn svär. Men jag tänker, vad skönt det vore om jag inte svär så mycket, det är ju som ett ifyllnadsord som behövs i meningen för att den ska bli smidigt, att inte tänka på det känns olustigt. Den smidigheten vill jag inte ge mina barn, jag vill att de ska låta kloka och naturliga utan en massa ord som inte står för särskillt mycket.

Så komplifuckingserat. Jag älskar livet och uppskattar det mer än vad jag någonsin gjort. Ändå är allt så komplicerat. Som om jag inte försatt mig i en svår situation när jag lämnade mitt åtta åriga liv så kom rannsakan av mig själv på köpet samt det nya livets prövningar samtidigt. Ibland vill jag bara försvinna för mig själv i ett hörn. Leva ett tag på sparlågorna utan att de slukas omedvetet.