Det är lite som att smyga runt på guldklackar ibland. Stöter man i för hårt på väg till målet så gör man för mycket oväsen av sig, men de är förbannat snygga i alla fall. Ibland vill man ha något så mycket att man gör något man inte alls hade tänkt sig annars. Med målet i sikte försöker man se det goda med det på vägen. Det är inte alls lätt och det kan vara väldigt skrämmande. Ibland sätts saker på prov om och om igen för att förvissa sig om framtiden. Kanske ska man bara andas lite och känna efter först när man har allt på plats i sin hand, men striden blir inte lättare av att inte veta om det finns ett pris att behålla.

Jag funderar kring beteenden hos människor. Man uppfostras till att vara på ett speciellt sätt och man vet ju också hur fel det kan bli. Allt runt omkring spelar ju också roll, vilka man möter som lämnar spår. Men i huvudsak, är det inte så att man blir lite som man blir bemött? Med det utseendet, språket, hållningen osv som jag har, gör att jag blir bemött på ett speciellt sätt. Formar det mig? Jag tittade på Postkodsmiljonären igår och i panelen fanns allt från IT-konsult till undersköterka och det slog mig att varje person hade ett typiskt utseende för sitt val av yrke. Det var slående, varför är det så? Förväntas man välja just detta? Är utseendet involverat i ens inre tankar? Eller vad? Jag har bestämt mig för att lista upp hur jag är och varför jag tror att jag är på det sättet. Kanske gör det att jag får en klarare bild av mig själv och kan finna lösningar på sådant jag inte gillar.

http://www.sidelakemedia.com/hemmakvall2010.htm

Olivia i reklamen för birsta citys tisdagar. : )

Jag älskar att älska att älska.

Det är inte direkt en upplyftande kurs som startade igår. Vart hittar man motivationen till något så fruktansvärt tråkigt och som dessutom kräver hårt arbete och där uppgifterna ligger som på hög? Den tjugiotvåsidiga studiehandledningen är liksom som brännhet för mina händer, vill ha den så långt ifrån mig som möjligt. Hur ska jag orka tänka som jag vet att jag bör? Först ska jag våndas i några dagar hur som helst.För nu är det dags för lite ledigt och påsk. Jag ser fram emot att bara få vara. Stänga fönstret mot gatan och öppna min inre dörr som Lisa Ekdahl sjunger.

Det är så svårt just nu. Frågan är nog hur mycket jag vill kompromissa. Hur ska jag leva de kommande månaderna? Det finns inte ett självklart svar. När jag väl kommit en bit på vägen till en sorts självständighetsförklaring så vill jag helst inte stanna någonstans på vägen där någon säger åt mig vad jag ska göra. Jag är fri nu och jag gör som jag vill. Ibland kanske man sårar någon på vägen och det är inget jag vill. Men jag tänker på mig själv nu och vissa bitar är för viktiga för mig att behålla för att kunna överleva det här. Så vad gör man?

Jag saknar känslan av att finnas på en och samma plats som är hemma och där jag vet att jag är trygg, där ingen kan ta mig ifrån. Där ingen kan ta tag i mig och ställa mig utanför ytterdörren, om så utan strumpor och skor. Jag är less på det här och mer. Nu har jag genomgått och lärt mig av mörkret, ja nu kan mardrömmen få vara över.

Det är så trist väder, om det nu absolut måste vara vinter, kan man inte få lite sol iaf? Som det var för någon vecka sedan...har nu laddat upp lite kort...:

Baka kaka inne istället...

Snöa hela helgen? Skämtar någon?

Nu vill jag ha sommar! Sommar med mina älskade små.

Nu är jag hemma med dom igen efter att bott hemifrån en vecka. Saknat dem så!