Teo har spytt hela natten, jag har knappt sovit. Många tankar som far runt när man ska försöka somna in på nytt hela tiden. Sista praktikveckan, tre dagar kvar. Ska försöka göra mitt bästa av sista tiden, synd att jag är så trött och mår så illa.

Igår var det fest och det är alltid spännande. Det kommer nya människor man aldrig träffat tidigare, man hälsar och bildar sig en uppfattning. Jag tycker det är intressant. Vem är du? Vem tror du jag är? Hur tyder du det jag säger? Varför säger du det du gör? Jag läser kroppsspråken...hur sitter dom tillsammans? Hur rör de sig? Vart är händer och fötter, ben och armar..vad säger blickar?

Efter tiden så ändrar sig mönster, saker händer, ändras och det slutar alltid på något sätt. På sättet man tänkt sig eller inte?

Jag hade kul igår, jag är så glad att jag får umgås med så trevliga människor. Det är ett som är underbart, två är dansgolvet där jag är fri och lever i nuet. Där det sker möten av annan sort, där rörelsen är en kommunikation.

Jag går genom solen i mitt vinterland. Genom vägarna fux och fullblod. Den tunga, tjocka snön ligger på taken, gör husen till små ombonade trollhem. 

Gången jag går på blir en liten värld för sig. Träden glittrar av ljuset på det vita. Ett ljus som blottar mitt inre, som ger mig hopp, som gör mig trygg.

Det är så stilla, så tyst, endast fåglarnas rop på varandra hörs.

Ett par går nära med sin första nyfödda. De tittar obekymmersamt på varandra och ger en gemensam blick på sitt under som är lika magiskt som glittret.

Ja så tyst, så stilla och så varmt. Med ljuset som värmer mitt inre.

Språket utvecklas ju hela tiden hos barn och det är så roligt att följa dem. Teo är inte så bra på att förklara men använder mycket vuxenuttryck som:

"mamma jag har massor att göra här!" "jag har faktiskt inte tid nu" "jag är faktiskt upptagen nu"

Är det en slump att det bara är tidsbegrepp som återfinns när jag försöker komma på vad han brukar säga? Och jag som kämpar med att inte städa/stressa bort familjen..

Olivia pratar bättre än de flesta i hennes ålder. Enligt "Barnmedicin i ett nötskal" ska barn som är 2år kunna säga tvåordsmeningar. Olivia pratar som en treåring. Hon säger t.ex.:

"byxorna ligger i köket"

"tack mamma, vad du är snäll"

"jag älskar dig gumman"

"mamma jag vill sova e dig, inte pappa heller"

"har du köpt dricka å mig?"

"nähä Teo, inte göra så!"

"har du köpt godis pappa?"

situation: Jag säger att pappa ropade på henne för att få henne att glömma bort drickan hon vill ha som lämnats på bordet sen gårdagen, hon går och lyssnar och säger "nej, pappa pratar inte med mig heller, öppna drickan istället!"

Konversationerna kan låta ganska roliga när båda låter så vuxna för sin ålder, vi skrattar mycket hemma.

Ja det är jobbigt att skotta fram bilen, att stå i kö och att hålla sig på vägen. Det är också väldigt jobbigt att inte ha bil när det är en halvmeter snö på gångvägar. Det är också jobbigt att åka buss när man tror att hela bussen ska åka i diket eller krocka när som helst och inte ha någon kontroll över det i huvudtaget.

Idag när jag skulle gå med barnen till dagis tog jag först vagnen. Efter några meter vände jag och hämtade pulkan. Teo och Olivia satt i pulkan, Olivia gallskrek och jag kämpade som en dåre. Jag var väldigt nära på att börja gråta kan jag säga, tänkte att nu ger jag upp och att jag tänker sätta mig i snön och vänta på en plogbil eller någon som kan hämta oss. Olivia var jätte ledsen. Pulkan var tung och barnen ramlade ur flera gånger. Olivia gick vissa bitar och vissa bitar bar jag. Snön piskade i ansiktet och kylde ner mina ben, kändes som om jag inte hade någon hud på benen. Att dra en pulka på så mycket snö med bilspår som inte var stora nog för pulkan var minst sagt en utmaning. I vanliga fall tar promenad med pulka 15min. Nu tog promenaden 40min.

Väl på bussen fick den stanna och se vart lilla bron var för att inte åka i diket och jag lovar att jag höll mig hårt i det närmaste som fanns. Igår var det dock värre när bussen skulle ner vid kommunhuset och den åkte på flera dm snö med ena julet så bussen lutade. Bussen körde fort och jag tittade efter skyltarna som ska vara på mitten av vägen och blev glad varje gång de dök upp, rätt sida av vägen, jaa! När den väl saktat ner och skulle över rondellen innan navet så var det inte många cm ifrån att krocka och när jag klivit av så ringde jag Mathias och sa att jag måste återhämta mig innan nästa buss på stan eller så får han hämta mig.

Jag älskar snö men inte så här mycket...jag vet att det finns de som hatar sin bil vid det här laget men själv så ger det mig motivation till att börja med körkortet igen...

En dag när jag skulle hämta barnen på dagis såg jag en man stå med ett barn som såg precis ut som Olivia. Hon hade likadan overall och liknande mössa. Det var en bit bort så jag såg inte exakt hur barnet såg ut. Hon hade napp i munnen och det gjorde att jag inte sprang fram och tittade men fasade för att han hade tagit Olivia. Jag sprang istället in för att se så Olivias overall hängde inne och det gjorde den inte och inte i torkskåpet och barnen var inte ute på gården där de brukar. Jag blev livrädd och sprang ut och skrek till Mathias att overallen inte var inne. Ja men vem är där då, säger Mathias och pekar på andra sidan gården. Jag ser inte men rusar dit och där står min älskade Olivia. Fy vad hemskt det var, flickan var så himla lik och var precis lika lång och blond. Och om någon ska kidnappa ett barn så varför inte ta med en napp för att tysta barnet? Ja..jag har då aldrig kännt sådan panik någonsin. Har aldrig sett någon som haft likadan overall och dessutom rosa mössa och blond. Hua...hjärtklappning!

Vet inte vad jag ska skriva för att inte bli för privat och irriterande att lyssna på. Det är mycket känslor som bubblar upp från praktiken och från alla möjliga håll. Läste en tråd på Fb som handlade om vad man tyckte bäst om spank or time out. De flesta säger att det bör vara en balans mellan time out och att smiska barnen. Jag vill spy när jag läser sånt, rent av bara lägga mig över toaletten och spy. Jag blir så fruktansvärt förbannad. Önskar att jag kunde göra dramatisk skillnad. Vill nässla mig in i någon organisation för barnens rättigheter, skriva en bok, protestera och synas och höras så folk fattar vad de håller på med. Jag orkar inte säga mer...jag blir bara mer förbannad och illamående.

Ibland undrar jag om folk vill ta hand om varandra eller om de hellre vill strama tyglarna, peka ut och trycka ner varandra för att visa att man är något och att det ska finnas regler.