/Ny dag. Jag är hemma med lillgumman som jag misstänker har en UVI. Väntar på att få ringa vårdcentralen. Får hoppa över praktiken på Barnmottagningen idag./

Det är speciella dagar ibland, då man tänker på någon alldeles extra. Man har bara lust att ge personen allt man har och lite till..vill visa hur speciell den är. Hylla. Hur visar man hur mycket det är värt att ha en person livet? Att ge uttryck för känslan i propotion är inte alls lätt. Men här finns jag och jag ger vad jag har. Jag njuter av att få dela lite av min tid med så speciella och underbara människor. Det är inte självklart eller alltid enkelt. Men när jag finns där och delar underbara stunder så finns det inte så mycket på jorden som kan lägga sig över mina axlar.

Mitt hjärta värker och jag blundar. Långt in i magen gnor det och hela jag känns stel. Livet driver med mig.

Det är inte lätt att sortera bort känslor som inte hör hemma i det nu som existerar. Ibland fylls det på så att hela kroppen känns tung och tankarna blockerade. Det man gör känns inte helt genuint. Det bara lägger sig som såpa på vatten. Inga ord kommer fram som känns genomtänkta, mina rörelser känns inte som jag. Lever själen när allt annat är blockerat?

Det är svårt att sova när så många känslor strömmar genom kroppen. Även om ögonlocken faller tungt så ilar det en känsla av saknad i bröstet. Som om världen bara bestod av mig och mina känslor. En liten bubbla där det andas, där det minns och känns. Det dansar runt i hjärnan. Trippar, springer, hoppar och leker. Inte finns en stund över till att sträcka ut sina armar och ben.

"Intuition tells me that I'm doin' fine
Intuition tells me when to draw the line
Could have turned left
Could have turned right
But I ended up here
Bang in the middle of a real life
Should have turned left
But I turned right
But I ended up here
And I feel alright"

-Intuition Natalie Imbruglia

Känsloöverflöd. Ett sammanfattande ord. Från underbara känslor till känsla av hopplöshet och frustration. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen och bara tanken på att behöva gör allt det vardagen erbjuder gör mig trött. För det räcker med att tampas med hjärtat nu som aldrig mått så gott men aldrig heller varit så stressat och oroligt.   

Hur man föreställer sig en människa beror på många saker, sin egen inställning till saker, sin egen personlighet och beteende, personen man studeras tal, uttryck och kroppsspråk. Vi ser, vi lyssnar och vi känner av. Men ibland tror vi helt fel. Det kan också bero på många saker. Men regeln säger att vi inte bör dömma, dock måste vi någon gång dömma för att kunne leva kring en person men inte allt för tidigt. Att ge en människa chans kan göra livet rikare och ibland t.o.m förändra livet. Det säger sig självt att det är värt det men ändå har jag så svårt för att släppa in nya människor in på livet. Ett nytt mål jag har är just att lära känna nya människor, våga bjuda in och öppna upp.

Livet hänger lite på sin spets just nu och särskillt idag. Det är skrämmande att lägga livet lite i andras händer som idag då vi får veta om huset blir sålt eller inte. Och därmed om jag och Mathias kan ta dom lägenheter vi hittat. Annars börjar allting om. Och det är en hård och ovis process. Jag har väldigt lite till övers till den...ingenting faktiskt. Jag håller hårt i de nära för att kunna finna mig i allt och känslorna strömmar i minsta lilla vrå av min själ och kropp. Det kanske är lite som en detoxkur tillslut...överlever jag så mår jag så mycket bättre sedan.

Idag var jag första dagen som sjuksköterskepraktikant på Barnmottagningen. Jag är helt slut, mycket intryck! Fick haka på olika sjuksköterskor för att få se så mycket som möjligt. Mycket trevliga människor som jobbar där så det känns jätte skönt. Har varit med om endel lite hjärtslitande situationer men känner att det är en trygg miljö och ett stort engagemang där. Ska bli fyra spännande veckor.