Det är inte vår men astfalten blev synlig längs vägarna idag. Lukten av grus och smält snö gav mig minnen av dagis. När man inte kunde åka pulka längre eller leka med snön, cyklarna kom fram men man var rädd för att slira i den smälta snön och riva upp galonbyxorna. Väntade på värme och sommar. Tänkte att när det blir sommar ska jag försöka klättra upp för lilla flaggstången på dagis. Men jag klarade det aldrig och tänkte att när jag blir stor så ska jag bli så stark att jag kan klättra upp för en flaggstång. Vilket mål man hade då.

Livet kan gå fort och det får man bevis på ibland. Så mycket tragedi, orättvisa och onödiga saker som händer under sekunder som gör att livet kan ta en tvärvändning. Mitt fadderbarn och senare nära vän vaknar inte upp som den hon var någonsin igen. Jag har hoppet men förståndet. Någonstans känns det som att hon påpekar vikten av att leva just nu. Som jag pratat om till henne tar jag som hennes ord till mig. Det hade hon velat, det vet jag.

Att leva som om inte morgondagen fanns kanske man kan göra ibland men att leva som man vill leva och inte som man bör är destå viktigare.

Jag vaknade innan barnen idag, har sovit så underbart gott inatt, och länge. Jag vaknade och tittade på mina fantastiska små liv. Deras underbara fötter och händer. Deras oförstörda ansikten som är totalt avslappnade, deras bröst som rör sig försiktigt efter deras andning. Jag klappar försiktigt på kinden och handen rör sig lite. Så mjuka och så underbara. Hämtar energi för att upptäcka världen.

Jag sitter och funderar på lite allt möjligt. Jag tänker tillbaka på tider då man gick och stressade över att få barn, försökte hålla isär tjejbråk, blev utslängd eller mobbad av lärarna, diskuterade med rasister och la sig i slagsmål. Då snacket gick mun till mun över en dag. Diskuterade med barn som knappt kom till skolan, pratade med polisen om slagsmål och då man satt i en lägenhet i nacksta och spelade TV-spel på eftermiddagarna. Då man sjöng i kör och då man läste så att ögonen blödde dag som kväll. Då det var fylla och knivslagsmål. Eller fann sig i situationer som att en kille drog med en på toaletten och en stod utanför och höll för. Då folk skar sig och grät förtvivlat. Då man förstod att vuxenvärlden inte var så trygg som man trott.

Villka lätta tider man lever i nu egentligen, synd att problemen man dock har, har en så mycket större innebörd jämt. Men jag är ändå tacksam över att grundskolan för länge sedan är över, för det var den värsta tiden jag upplevt.

Så när målen och valen man sätter och gör verkar svåra och hopplösa så brukar jag tänka på att framtiden aldrig kan bli sämre än vad det var då, i grundskolan. För nu har jag makten att bestämma över mitt eget liv. Jag har min självkänsla och jag har min självständighet. Även om vi även nu behöver uppbackning ibland så har vi en massa möjligheter om vi arbetat med oss själva längs vägen hit.

Är det meningen att det ska vara så kallt på skolan att man inte kan tänka? Inte ens med ytterkläderna slutar jag frysa. Ska försöka få klar min fördjupningsuppgift idag om skizofreni QoL. Skulle vara skönt att ha den gjord. Har laddat med brie/salami macka, fanta, godis och banan så det ska nog gå hoppas jag!

Ska bli skönt med lite ledigt i veckan, bara lite plugg till läkemedelstentan och ett förmiddagsseminarium. Behöver verkligen vila *stoppar i mig en ipren mot huvudvärken*. Undra hur sjuk jag blir när jag börjar slappna av..

Barnen somnade 23 igår, Olivia låg på ena sidan och sjöng julsånger och Teo låg på den andra och rörde sig som en chockad ål. Sen börjar Olivia skrika och grina när jag sa åt henne att sluta sjunga...och skrek så säkert en halvtimme. Teo vägrade sluta röra sig och min stressnivå var nog maxad vid den tiden. Jag bara gav upp och försökte att inte bli provocerad, låg blixt stilla och tänkte att jag var någon annanstans..tillslut somnade de...och jag såklart, som vanligt med linser och allt.

Dopade vakter vaktar stadens människor om kvällarna. Känns ju tryggt och vettigt. Inte någon nyhet men när det går ut i media nu så borde det väl göras en granskning? Jag är less på att folk slängs ut, trycks upp mot väggar samt på annat sätt blir utsätta för människor som utnyttjar sin makt helt fel. Blir förbannad på att det bara får fortsätta. Folk bara finner sig i sånt här, finns det inga personer med pondus eller kontakter som kan göra att det inte känns som om vakterna ska överfalla mig istället för fulla bråkiga människor som jag är mindre rädd för. Jag säger inte att alla är likadana, men jag säger att jag kan skriva en lång lista på incidenter som inte borde få finnas.

Morgon och ny dag. Ser fram emot dagen. Känner faktiskt viss känsla av friskhet och lite ny styrka idag. Vill gärna träffa alla underbara människor på psykiatripraktiken. Känns vemodigt att det är slut. Vill så gärna fortsätta.

Känns som om dagen kommer bjuda på något spännande. Inspirerande känsla.

Jag kommer ihåg en dröm jag hade när jag var liten. Jag drömde att jag kunde klättra upp i en dörröppning och sätta mig i hörnet av taket...helt omöjligt alltså. Jag tittade ner på alla och kände mig fri på något sätt. I drömmen ropade jag på pappa "titta på mig". Han tittade på mig och sa bara att jag skulle komma ner därifrån. Jag sa "men är det inte konstigt att jag sitter här uppe, det borde inte gå". Det är en som där dröm som jag inte kommer ihåg var en dröm utan känns som ett minne, men det är ju såklart omöjligt att det är ett minne.

Jag har alltid frestats av att göra det omöjliga, pressa mig själv, hitta nya vägar och utvecklas. Ibland har man ingen möjlighet och ibland har man får många möjligheter. Det är lätt att bränna ut sig själv när man tar på sig för mycket. Jag har svårt att säga nej tack till något som jag tror kan göra mig en erfarenhet rikare eller som kan utveckla mig i huvudtaget.