Hela min värld kommer ändras. Jag är rädd. Förändringar kan vara så plågsamt svåra ibland. Jag måste ta mig ur det svåraste jag mött någonsin och jag bara hoppas på att jag har krafter nog. För jag måste få leva igen och hitta ett starkare jag.  Jag måste kunna ta hand om mina barn som jag bör. Jag kommer sakna mig fördärvat men det är något som jag måste ta. Det är dags att tänka på mig.

Har lite dåligt samvete för att vi inte varit ute med barnen nästan något i vinter. Barnen är alltid ute hela dagarna på dagis iof men ändå. Idag kom vi ut. Teo och Mathias skottade medan Olivia gungade efter att jag grävt fram gungan, fotade men tydligen så blev det inga kort då. Var så mysigt att se henne skratta, gungandes med en meter snö runtomkring henne.  Efter lite sparkåkande gick vi in och åt chocklad som deras mormor lämnat på morgonen. Hoppas på att de somnar i lika bra tid som de senaste kvällarna, busbarnen mina.

Ca 00 inatt vaknade Teo och kunde knappt få åt sig andan, det lät som krupp eller någon sorts astmaattack. Han var jätte rädd och det bubblade ur munnen, fick upp en massa slem. Lät hemsk vid inandning. Efter ett tag lugnade det sig lite men hade fortfarande väldig hes inandning, ville helst inte svälja och kunde inte hosta. Ringde Mathias som jobbade natt så han fick komma och hämta oss för en tur till akuten. Jag visste att det antagligen kommer att bli bättre under turen pga den fuktiga luften men jag kände att jag ville att någon skulle kolla vad det var och att han fick något slemlösande ifall det blev värre. När jag kom dit så tog jag Teo i famnen och gick till luckan. Jag möttes av två damer (kärringar) i luckan som tittade på mig som "jaha och vad sjutton gör du här?"...och är bara tyst och väntar på att jag ska säga något. Jaa..jag har en pojk här som...och så försökte jag förklara hur han varit. "Ja men nu verkar det ju inte vara nå fel på honom!, men nu låter han ju inge konstigt"..."jaha du får ringa i telefonen där till joursköterskan", säger dom snorkigt som att jag är dum i huvudet som kom in. Försökte förklara att jag faktiskt ringt en distriktssköterska men det spelade ingen roll. Så jag ringde i den där jävla telefonen där någon säger att det är lugnt eftersom han inte har svårt att andas nu och hon kan "lugna mig för ingen doktor kommer att titta på honom ikväll". Skitförbannand åker jag därifrån och ringer Annette som svär mer än jag över att inte en doktor kan titta på ett barn som har haft så svårt att andas.

Jag hoppas verkligen att någon kan styra upp det här med sjukhuset så att vi i Sundsvall och runtomkring ska kunna få vård i huvudtaget.

Jag gick in på en gammal kommunity och tittade på en massa gamla blogginlägg från 2001-2002. Det var intressant att läsa, så mycket känslor man hade. Hur som helst så hittade jag ett utdrag ur den första teatern jag var med i. Momo eller kampen om tiden. Så teatervänner som läser min blogg, läs och känn nostalgin.

En scen ur Momo eller kampen om tiden:

Fusi -Har ni märkt vad som är konstigt med tjejen?
Jag har upptäckt att hon är annorlunda än oss, hon kan konsten att lyssna.
Det säger du..jag då..hör på mig...ser ni att lyssna är en stor konst som mycket få människor behärskar, har ni sett hennes ögon så dom lyssnar.

Liliana -Hon säger inget.

Claudia -Inte frågar hon något.

Maria -Hon bryr sig om var och en.

Ettore -För ett ögonblick så kändes det nästan som om jag var -någon.

Liliana -Och när hon tittar på en med sina stora mörka ögon så dyker det plötsligt upp tanker i huvudet som man inte anade att man hade.

Nicola - Hon lyssnar så att obeslutsamma människor får en knäpp och vet vad dom vill.

Daria -Och är man blyg så blir man i nästa stund djärv och fri.

Nino -Dom nervösa blir trygga och dom tungsinta blir glada skitar.

Paolo - Och om någon tycker att hans liv är totalt förfelat och meningslöst som om man är en nolla bland miljoner..., ni vet de där stunderna när man faller ner i ett stort svart hål, duns, tomt, inget blir som man tänkt sig.

Fusi -Och om man då går fram till lilla momo..och för henne berättar allt...då förstår man. Att jag egentligen är något unikt som bara existerar en gång i människosläktets hela historia och jag alltså tvärtom är något mycket speciellt för hela världen på mitt alldelas särskilda vis.

Snart är jag klar med hela psykiatribiten i sskprogrammet och jag har lärt mig så otroligt mycket, det var precis så kul och intressant att läsa och praktisera som jag trodde det skulle vara. Det har fått en att reflektera mycket på både andra och över sig själv. Jag gillar att det utvecklat mig så mycket.
Hittat en lite rolig sida där man kan göra olika tester, bl.a olika syndrom som vi läst om och hanterat under praktiken. Ta dem med en nypa salt men jag tyckte att det var bra frågor.

Jag har alltid gått min egen väg och gjort det jag velat göra, låter sällan något hindra mig. Som pappa säger "finns det något du inte skulle göra?". Jag är en öppen person som funderar på vad jag skulle kunna få ut av olika saker, sen vad andra tycker om det, det har jag aldrig brytt mig om. Att bry mig om andra det är en helt annan sak. Jag finner ödets ironi när jag plötsligt vill göra så mycket som jag inte kan göra, och när jag inte vet vad jag vill och vad jag kan. Jag har aldrig förr varit så osäker. Som om jag genomgår någon sorts sårbarhetsperiod som är nödvändig för att ta mig ett steg vidare i utvecklingen. Jag har aldrig varit sårbar på det sättet jag känner nu. Hur kommer det sig? Känns som om någon rört om i grytan och kanske jag behöver några nätter att sova bort allt rörigt som finns i huvudet. Å andra sidan så är det så mycket på gång i livet så det vore väl snarare omänskligt att inte känna sig lite förvirrad, eller?

Give me a fucking break!

Lördagsmiddagen blev improvicerad het fisksoppa med räkor samt hembakat bröd med oliver och soltorkade tomater. Det blev hur gott som helst!

Ingredienser i soppan: färnkål, purjolök, chili, salladslök, morötter, grädde, buljong, sej och räkor.
Vi la i räkorna vid servering med en klick creme fraiche.