/Lever i nuet och finner mig i dalar och toppar. Läser, översätter och skriver. Men känslan i kroppen är rastlös och orolig. Ignorerar den. /

Olivia är sjuk idag, hon var kokhet under natten fastän det är så kallt i sovrummet. Hade inte hög feber på morgonen men ändå feber och hostig så hon fick bli hemma. Tog två timmar så var hon feberfri och pigg. Konstigt.

Snart ska vi åka och titta på tapeter till köket och ev köpa kaklet. En slip till trappen måste vi också ha. Resten får vi ta när det kommer. Vi ska börja lägga golvet i Olivias rum också..el åtminstone förbereda inför det. Det är faktiskt roligt att renovera och köpa tapeter osv även fast det egentligen inte är till sig själv längre. Dyrt är det dock..och fattigare blir jag. Låt detta år gå fort och...kanske inte smärtfritt, det förväntar jag mig inte...men så lätt som det bara kan gå. Två barn, jobba och plugga...ensam, fattig och lycklig...kan det gå mån tro?

Det jag menar med mitt senaste inlägg är att jag inte kan uppnå allt detta i den relation och i det hem jag har. Jag kan se mig själv starkare någon annanstans och att bli det är inte bara bra för mig utan även bra för mina barn. Min bästa vän sedan snart 8år tillbaka är för alltid min bästa vän som känner mig om ingen annan men livet betstår av mer. Mer än den trötthet vi upplever tillsammans, det bristande engagemanget och samarbetet. För barn är grundstämningen det allra viktigaste hemma, där det är lugnt, tryggt, iordning och där man får landa, andas och leva. Att det blir misstag är sådant livet måste bestå av. Men när stämningen aldrig är bra, där det är osäkert och otryggt, ja då måste livet ta en ny vändning. Ibland blir livet inte alls som man tänkt sig fastän det ser så lovande ut. Ibland får man ta att det ser ut på ett sätt och att man inte kan flytta vissa saker till rätt plats då rätt plats inte alltid finns.

Han säger att jag genomgår någon sorts identitetskris. Och kanske är det så som jag säger att man behöver vara sårbar för att genomgå en förändring ibland. Kalla det för vad du vill. Det jag vill uppnå är inte omöjligt. Man är ensam i sina val, sina tankar och sina handlingar. Det jag vill är att i grunden ha en trygghet där jag ser till mig och vad jag vill som något att utgå ifrån. Att jag ensam är stark och överlever ensam även då jag blir sårad, sviken eller lämnad. En trygghet i ryggmärgen som säger att jag kan det mesta om jag vill och där jag kan ta emot andra och ge av mig själv på det sätt som är bra för mig. Där jag lever inifrån och ut som någon så klokt sa. Där jag kan gå min egen väg utan att behöva bekräftelse eller acceptans. Där mitt verkliga jag finns som ingen kan ta ifrån mig, möjligen upplevas på annat sätt men jag har kunskapen om mig, jag vet vem jag är.

Den hårda verkligheten fortsätter och det är svårt. Jag sitter med oron i magen, mest en känsla av att inte veta vad som komma skall. Jag tycker inte om att inte ha kontroll, jag vill veta allt helst. Och hur svårt blir det inte när allt som ingår i den grundläggande tryggheten svävar fritt och kan formas lite hur som helst. Valet jag gör nu på egen hand påverkar andra människors liv. Det är skrämmande att vara själv i det valet och att ta ansvar över det. Jag vill skynda bort, gömma mig ett tag, vara själv och sova några dagar. Men istället finns inget annat val än att jobba hårdare än vad jag gjort och mer än vad jag tror att jag kan.

Saknar mina vänner just nu. Det är dags att att få någon sorts identitet igen. Saknar mina gamla vänner back in the days...

Johan och Robin...varför ska ni hålla på och larva er i Sthlm?? ; )

Godmorgon! Jag sitter och äter frukost med barnen och tittar på barnprogram. I eftermiddag är det tentamen på lägemedelsberäkningen. Alla rätt krävs för att godkänt. Jag har nog aldrig varit så dåligt förberedd, men det har väl sina anledningar. Efter tentan ska jag till pappa, ska bli skönt att komma hemifrån och prata lite. Imorgon ska Teo på kalas hos en tjej från dagis, är så glad att han är bjuden : ) Ska bli spännande att se dem leka!

Trevlig helg allihopa!

Saknar mina barn idag. Sitter och försöker koncentrera mig på att räkna matte till läkemedelstentan imorgon. Det är svårt just nu. Vill ligga och mysa med dom, mina älsklingar. Tänk när dom kom, det känns så länge sedan men ändå så nyligen. Älskar dom över allt annat.

Teo 1dag. Föddes 3905gram och 51cm lång.

Syskonkärlek. Olivia föddes 4015gram och 52cm.

Har jobbat 12h, är trött och mosig i huvudet. Åkt buss på svinhala vägar hem. Låter som min hjärna i ett nötskal. Längtar efter lugn och ro, att få sova och att få sitta och ta en kopp te själv. Allt är overkligt och långt bort på något sätt. Det är mycket som står framför mig, mycket som ska göras. Jag har aldrig kännt så blandade känslor...aldrig kännt mig så liten men ändå aldrig kännt mig så stark och säker. Vill ta en genväg men det funkar inte så. Jag måste möta arbetet och jag måste möta mina rädslor.

You don't like the sound of the truth
Coming from my mouth
You say that I lack the proof
Well baby that might be so
I might get to the end of my life
Find out everyone was lying
I don't think that I’m afraid anymore
Say that I would rather die trying

This time when he swung the bat
And I found myself laying flat I wondered
What a way to spend a dime
What a way to use the time, ain't it baby?
I looked at my reflection in the window walking past
And I saw a stranger
Just so scared all the time it makes me one more reason
Why the world's dangerous /Truth nr 2 Dixie chicks.