Jag har precis lämnat barnen på dagis och sitter på skolan. kl 10 ska jag till barnens nya förskola, alltså den de inte börjat på än..vi har ju fått plats nu nära hemmet. Jag kontaktade ju dem och ville kolla hur de hade det under en dag och nu har dagen kommit. Jag är nervös. Jag är rädd att det ska vara skit där också, är rädd att behöva lämna barnen till ett otryggt ställe. Det här är mitt liv, att barnen ska ha det bra. Det är mitt liv på spel och det är deras vardag de närmaste åren. Det är så viktigt. Jag har skrivit upp frågor.

Jag förstår inte, jag tyckte inte att jag begär mycket. Det konstiga är att det på något sätt har blivit åsidosatt det här med att barnen faktiskt ska ha roligt på dagis. Istället är det uppfostring och lärande. Säger en fröken "kasta inte riset, då får du ingen mat, då får du sitta i vagnen" är det en ren uppfostringsteknik. Jag använder det inte, varför ska de få göra det? Ingen har rätt att straffa mitt barn. Jag tror inte på straff (bara konsekvenser om det görs på rätt sätt) och det ska respekteras. Precis som barn som inte äter griskött inte behöver äta det på dagis.

Jag hoppas att förskolepersonalen inte visar mina barn hur man slår tillbaka (rent fysiskt), jag hoppas att de inte straffar dem med att sitta och fundera över vad de gjort eller att de inte får någon mat. Jag hoppas att de lyssnar på mina barn precis som de vill att barnen ska lyssna på dem. Jag hoppas att personalen kan se mina barn som de är och inte för deras ålder. Jag hoppas att de lär mina barn hur de har kul och inte har onödiga regler som gör att barnen känner sig inträngda och oerhört begränsade i sin lek. Jag hoppas att de kan avleda och sysselsätta dom när de är trötta eller ledsna. Jag hoppas att de kan förstå hur ett barn fungerar, att de inte har ett konsekvenstänkande utan behöver höra vad som är rätt om så hundra gånger. Jag hoppas att de kan få barnen att känna sig trygga och stolta över sig själva.