Jag sprang till bussen, chaffören säger "vad du sprang tjejen". Javisst, säger jag och sätter mig ner flåsandes och slänger väskan på sätet bredvid. Bussen åker en bit och en dam med lång slöja kliver på. Jäklar, tänker jag. Nu tänker alla att jag lagt väskan på sätet bredvid för att jag inte vill ha henne bredvid mig (varför tänker man såhär??). Bussen far vidare och hon kliver av efter två hållpatser. Jag tänker för en sekund att om hon kunde få ha byxor på sig så kanske hon kunnat cykla den där biten. Jag slår mig för pannan och säger åt mig själv..hon kanske visst få ha byxor, varför tror jag mig veta vad hon har för religion. Jag tänker dra bort väskan men ångrar mig, då måste de andra på bussen verkligen tro att jag är rasist, nu har hon med slöja gått så nu kan nån få sitta här bredvid mig (?). Bussen kör förbi kyrkogården, där sitter två tjejer med blåställ på gravstenarna, jag funderar...varför sitter de på gravstenarna? Råkar de känna någon som ligger där precis mitt imot varandra eller sitter de verkligen bara där på två okändas gravstenar? Gör man så? Jag funderar på om jag är överkänslig, men jag kommer fram till att jag aldrig skulle få för mig att sätta mig på en gravsten. Bussen drar vidare, jag tycker om att titta på folk utanför och fundera på vad de tänker på...kör förbi en tant med en hund som ser sur och less ut och ser tre arbetare som ska sätta upp någon bräda. En håller i, en spikar och en tittar på. Varför tittar man på? Jag åker förbi mittuniversitetet där de lägger asfalt och bygger, jag funderar på om bygget lönar sig..om någon kommer vara i dessa lokaler...och hur tomt det alltid är på skolan. Framme i navet letar jag vagnen och kommer fram till att jag faktiskt varken har vagn eller barn med mig. Stiger av och känner lugnet.

Jag har funderat på ett speciellt fenomen. Nämligen att folk inte längre kan vara själv utan att prata med någon i telefonen. Har vi plötsligt blivit så rädd för att vara själva eller är det bara för att möjligheten till kontakt finns så då tar vi den? Igår åt ju vi på Bigboy och när vi kom satt en tjej själv, med mobiltelefonen vid örat, pratar och pratar. När vi väntade på maten en halvtimme, när vi åt och när vi gick pratade hon fortfarande. Jag förstår det inte. Hur får man i huvudtaget i sig någon mat när munnen bara går och går?

På bussen är det samma sak, man vet strax nästan hela livet på människan bredvid. Är det för att tiden är mörk? Eller är det ett beroende, märker de inte vad de gör?