Ibland funderar jag över varför vi tjejer inte håller ihop bättre. Vi går igenom mycket samma saker. Våran första menstration, graviditet och så föder vi barn. Blodet rinner, värken värker, smärta som fan och bajsblöjor, hushåll och arbete. Vi ser oss i spegeln, undrar hur vi ser ut utifrån andra och vi lever nästan alltid med en viss osäkerhet över någonting gällande oss själva. Vi visar upp oss, behagar och trotsar livet. Vi ser och vi känner. Jag säger inte att vi är likadana, bara att så mycket är samma. När blodet rinner kommer jag ihåg att jag är kvinna och tänker att kvinnor är bra knäppa iaf som inte pratar om saker. Naturligheten till trots. När jag födde barn tänkte jag också på det, folk går omkring och har gjort det här, de går bredvid varandra och tittar blygt. Nästa gång jag ser en mamma ska jag rycka i henne och säga fy fan vad du är bra och duktig! Ändå gjorde jag det inte. Gör man det i andra länder? Är det här ett svenskt fenomen? Jag undrar.