Det känns om jag nyss låg där och vred mig av den där obeskrivliga smärtan. Och som om jag nyss fick se min dotters vackra ögon för första gången.

Men hon ligger nu i vaggan och sussar, 3veckor gammal och storlek 50 är redan utvuxen. Åh vad jag försöker njuta av varje minut med henne. För denna gång vet jag hur fort tiden går. Samtidigt, tänk att det bara var 2,5år sedan Teo var spädbarn, då allt var nytt. Tänk vad han lärt sig mycket, tänk vilka krav man tycker man kan ställa på honom!

Igår var vi på ettårskalas och en stor del av Mathias släkt träffade Olivia för första gången. Hon sov hela tiden där. Vi fick olika bud om vem hon var lik, som vanligt. Åh vad lik hon är Mathias! Åh vad lik hon är dig Veronica! Åh vad lik hon är Teo, er ser jag inget av än!

Själv tycker jag hon ser ut som en bebis, en vacker bebis. : )

Så är det jobbigt nudå med två barn?, frågar många. Nej det går bra säger jag. Det går förvånadsvärt bra, om man jämför med hur det kunnat varit, om Olivia varit en Teobebis som man fick bära runt precis hela tiden, som skrek så fort man la ner. Olivia är en lugn bebis hittils. Det är jobbigare med bara Teo just nu, som ofta inte gör som man säger, skriker, river ner saker, är arg samtidigt som han är för snäll mot lillasyster. Kramar, pussar, bär mer än han får, för Olivia kanske sover eller är lite ledsen och blir hysterisk när Teo är på henne hela tiden och han vägrar låta bli henne hur mycket man än säger åt honom. Men vår son är underbar, ett barn med mycket känslor.

Igår bestämde jag mig för att ta ut barnen. För vi har inte varit ute sedan Teo var ute på dagis i torsdags. Men ack vad jag hatar att vara ute! Det är så tråkigt! Det är för mig största uppoffringen med att ha barn, att dra mitt lata ärsle ut med barnen! Nu är det kallt och jävligt också! Brr! Ja, vi får väl se om vi kommer ut...