Jag känner mig tvungen att blogga om The Big Wedding. Det har pumpats ut så mycket om bröllopet i media att man till och med blivit less på klagomålen på att det pumpats ut så mycket om detta bröllop. Så kan det bli. Ändå fanns ingen tvekan om att jag skulle se det vackra paret gifta sig. Det blev ett finare bröllop än vad jag hade trott. Detta på grund av händerna som kramade, smekte och darrade om vart annat och de varma blickarna de gav varandra. Det är äkta kärlek när masken rinner av och tårarna ändå trillar ner när prästen förklarat dem man och hustru. Då är de inte längre bara offentliga personer utan de finns där tillsammans precis som dem de är. Det var fint att se och gjorde trots mina egna klagomål på mediaflödet, min dag.

Jag önskar mig honom här bredvid mig. Vill känna passionen och glöden vi har. Hans varma, ärliga blick och hans underbara händer över mig. Känna andetagen, hans hud och höra hans röst som omvandlar ord till känslor. Detsamma gör hans kroppspråk, som visar hur mycket han älskar mig. Lik lejonhonans hets i den tyckes eviga passionen till lejonhanen, slukar vi varandra.

 Två lejon på savannen.

Det sägs att hjärnan aldrig kan bli full men ibland känns det verkligen precis så. Som om hjärnan nästan blir suddig och okontaktbar för att den är så fullproppad av information, intryck och känslor. Det blir inte bättre om resten av kroppen mår dåligt och sömnen inte infinner sig. Då blir allt verkligen en enda röra. Då gäller det att hålla sig medveten och hitta strategier för att hålla sig till det som är verkligt, särskillt den verklighet som finns bortom stormarna som vi så lätt fastnar vid. Det som är allra verkligast för mig nu är den starka kärlek jag känner, den kan jag gärna fastna vid, bada i och måla i sanden. Den kan jag skrika ut och viska ömt.

Plötsligt slår det mig att det är kroppar vi går och bär. Kom ihåg hur fantastiskt och underbart det är. Ditt hjärta som pumpar runt allt ditt blod, förhoppningsvis regelbundet och fint. Din mage som bryter ner det som får dig att gå runt och som din kropp sen fördelar dit du behöver det som mest. Din hjärna som skickar och tar emot miljontals impulser varje dag. Du blir blir varse om din kropp ibland, kanske när din mage låter, när du blir stressad och uppjagad av ditt adrenalinrus eller när delar av din kropp smärtar och värker. Sällan uppskattar vi den i sin helhet. Lyssnar vi på den?

Hur medveten är du om din kropp?

Ikväll känner jag bara en sak. Längtan. Jag vet precis vad jag längtar efter, hur livet ser ut där jag vill vara. Inte ett perfekt liv, ingen fantasivärld. Känslan pendlar mellan att göra mig illamående av frustration till att göra mig glad i hela kroppen, för att jag vet att det finns så mycket att se fram emot. Jag delar upp målen i förnuftiga steg men det är inte så himla lätt att tänka kortsiktigt ibland. För vart jag än ska härnäst så är det hos min kära jag vill vara.

För att förvåna ska jag dela upp detta blogginlägg i två delar. Det var ett tag sen. Jag undrar, har jag berättat om min kärlek? Alltså den kärlek jag känner. Det är en sån där kärlek som är så tydlig att man nästan kan ta på den. En kärlek som inte är blind eller går med skygglappar. Det är en kärlek som skapas av verkliga ting och som bara växer allt starkare. En kärlek som sätter sig som en sommarhit, kanske är den inte lika stark jämt efter att åren går, men så fort man hör lite av texten så sjunger man för fulla muggar. Något som stannar kvar, som aldrig kommer att dö ut. Jag älskar som jag aldrig gjort, och det känns helt underbart.

Dags att rycka upp sig och låta rörelse värma upp kroppen. Vägra frysa i kropp och själ. Sluta leta motivation och bara göra. Ivrigt sluka livet som pågår just nu. Le, hjälpa, berätta, skratta, leka. Det är vad som kan göras, sluta spilla tid.

Babam, så slår svartsjukan till som ett ogräs i bröstet.

Jag saknar mina barn idag, mina små älsklingar. Längtar efter att få ge dem ett hem där de får stanna. Inreda ett rum där de trivs och har lätt att leka i. Hittade en liten skyllt idag som jag vill ha till dem i deras rum som det stod "stick ditt stygga spöke" på. Den var så fin och passade så bra eftersom det är vad alfrons säger i barnens favoritbok. Fick ett mms av Mathias där Olivia klättrat högt upp i en klätterställning, min lilla modiga tvååring. Hittade ett silverhalsband också till henne som det stod bustroll på som jag skulle vilja ge henne. Det är så mycket jag vill ge dem. Längtar så, tills jag börjar jobba och tjänar pengar så jag kan ge dem sånt jag velat ge dem så länge. Snart, snart har jag kämpat mig igenom de här åren på universitetet, snart börjar livet reda ut sig.