Ny dag, fredag. Så sveper jag in den här dagen i ett enda naffs, kör på. Sätter EKG, tar blodprover med flygplan, sjunger för barnen, ger inhalationer, väger/mäter, registrerar, lyssnar, frågar, slår upp, prioriterar, diskuterar, tar urinstickor, odlingar, saturation osv. Dagarna måste fortsätta. Bara jag kan gå vidare och orka med varje dag. Ingen kan orka åt mig. Jag som är så stark, som inte trodde att något kunde få mig att må såhär igen pallar inte när det kommer till kritan. Jag förstår plötsligt vad som kan få folk att helt tappa greppet om verkligheten, när hjärnan blir så full av information och hjärtat så fullt av känslor så att det inte går att ta sig vidare. Men starkare än så är jag. Jag tar den här dagen nu, och nästa imorgon.