Det är så svårt just nu. Frågan är nog hur mycket jag vill kompromissa. Hur ska jag leva de kommande månaderna? Det finns inte ett självklart svar. När jag väl kommit en bit på vägen till en sorts självständighetsförklaring så vill jag helst inte stanna någonstans på vägen där någon säger åt mig vad jag ska göra. Jag är fri nu och jag gör som jag vill. Ibland kanske man sårar någon på vägen och det är inget jag vill. Men jag tänker på mig själv nu och vissa bitar är för viktiga för mig att behålla för att kunna överleva det här. Så vad gör man?

Jag saknar känslan av att finnas på en och samma plats som är hemma och där jag vet att jag är trygg, där ingen kan ta mig ifrån. Där ingen kan ta tag i mig och ställa mig utanför ytterdörren, om så utan strumpor och skor. Jag är less på det här och mer. Nu har jag genomgått och lärt mig av mörkret, ja nu kan mardrömmen få vara över.