Man tror att man känner någon så i genom och utantill men det finns alltid något som kan förändra en människa till att bli en total främling. Det finns alltid något som kan göra att världen vänds upp och ner och det med sinnet.

Att börja om är jobbigt, att vänta är värre. Det tar tid att få ihop varje liten bit som krävs för att kunna få till en ny start. Tiden är min fiende, jag kan inte ens göra särskillt mycket av nuet om ingen annan hjälper mig med det. Känner mig svag i den beroendeställningen, och det finns inget jag kan göra åt det. Det är nu jag vill älska den människa jag mött som om inga hinder fanns, visa vem jag är och berätta min historia. Istället finns jag här som ett lite av ett tomt skal, som sitter fast och kräver hjälp. Små stunder kan jag glädjas som om inget annat stod i vägen men vill heller inte längre länge ignorera det onda för det ge mig tusen taggar åter sedan. Om det bara kunde bli bra igen av ord, hud och blickar. Om det bara fanns ett trolleri som kunde köpas av en fattig. Jag lägger mig ikväll och tänker att jag ska leva så mycket jag kan av det jag har och ge så mycket av mig själv som jag kan ge. För det är det enda jag har kvar.