Jag går genom solen i mitt vinterland. Genom vägarna fux och fullblod. Den tunga, tjocka snön ligger på taken, gör husen till små ombonade trollhem. 

Gången jag går på blir en liten värld för sig. Träden glittrar av ljuset på det vita. Ett ljus som blottar mitt inre, som ger mig hopp, som gör mig trygg.

Det är så stilla, så tyst, endast fåglarnas rop på varandra hörs.

Ett par går nära med sin första nyfödda. De tittar obekymmersamt på varandra och ger en gemensam blick på sitt under som är lika magiskt som glittret.

Ja så tyst, så stilla och så varmt. Med ljuset som värmer mitt inre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag läser mitt senaste inlägg och ler lite för mig själv. Om jag ändå vetat om allt som hände sedan. Men hade jag velat veta? Fler val gjordes, vissa som var rätt och vissa som visade sig vara fel. Som vanligt, ångrar jag ingenting. Idag sitter ...

Ja nu är nya året här. 2011 var ett händelserikt år. Jag tog mig igenom utbildningen och blev äntligen sjuksköterska, jag förlovade mig med en underbar man och jag tog körkort. Det har varit ett år som begärt kämparglöd! Jag gick all in och bestämde ...

Idag fick Teo sig en aha-upplevelse. Jag hoppas att informationen som han snappade upp stannar kvar. Han har väldigt svårt att bli motiverad till att städa efter sig som så många andra barn. Det är bara det att han gör det inte vad man än säger. M...

Jag tror att det finns ett glapp mellan kvinnor och män som gör att man ibland inte riktigt förstår varandra. Kvinnor vill ha den där gränslösa kärleken som syns och hörs, tror jag. Kvinnan vill bli upplyft i sina höfter och höra att hon är den vackr...

Dagen efter blir jag alltid lite filosofisk. Jag stod och väntade på bussen och det var kallt som fan. Men utanför hållplatsens trevliga lilla kur, var det åtminstone sol, så där stod jag och försökte värma mig. Inne i den lilla kuren var det skugga ...