Det är svårt att sova när så många känslor strömmar genom kroppen. Även om ögonlocken faller tungt så ilar det en känsla av saknad i bröstet. Som om världen bara bestod av mig och mina känslor. En liten bubbla där det andas, där det minns och känns. Det dansar runt i hjärnan. Trippar, springer, hoppar och leker. Inte finns en stund över till att sträcka ut sina armar och ben.

"Intuition tells me that I'm doin' fine
Intuition tells me when to draw the line
Could have turned left
Could have turned right
But I ended up here
Bang in the middle of a real life
Should have turned left
But I turned right
But I ended up here
And I feel alright"

-Intuition Natalie Imbruglia

Känsloöverflöd. Ett sammanfattande ord. Från underbara känslor till känsla av hopplöshet och frustration. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen och bara tanken på att behöva gör allt det vardagen erbjuder gör mig trött. För det räcker med att tampas med hjärtat nu som aldrig mått så gott men aldrig heller varit så stressat och oroligt.   

Hur man föreställer sig en människa beror på många saker, sin egen inställning till saker, sin egen personlighet och beteende, personen man studeras tal, uttryck och kroppsspråk. Vi ser, vi lyssnar och vi känner av. Men ibland tror vi helt fel. Det kan också bero på många saker. Men regeln säger att vi inte bör dömma, dock måste vi någon gång dömma för att kunne leva kring en person men inte allt för tidigt. Att ge en människa chans kan göra livet rikare och ibland t.o.m förändra livet. Det säger sig självt att det är värt det men ändå har jag så svårt för att släppa in nya människor in på livet. Ett nytt mål jag har är just att lära känna nya människor, våga bjuda in och öppna upp.

Livet hänger lite på sin spets just nu och särskillt idag. Det är skrämmande att lägga livet lite i andras händer som idag då vi får veta om huset blir sålt eller inte. Och därmed om jag och Mathias kan ta dom lägenheter vi hittat. Annars börjar allting om. Och det är en hård och ovis process. Jag har väldigt lite till övers till den...ingenting faktiskt. Jag håller hårt i de nära för att kunna finna mig i allt och känslorna strömmar i minsta lilla vrå av min själ och kropp. Det kanske är lite som en detoxkur tillslut...överlever jag så mår jag så mycket bättre sedan.

Idag var jag första dagen som sjuksköterskepraktikant på Barnmottagningen. Jag är helt slut, mycket intryck! Fick haka på olika sjuksköterskor för att få se så mycket som möjligt. Mycket trevliga människor som jobbar där så det känns jätte skönt. Har varit med om endel lite hjärtslitande situationer men känner att det är en trygg miljö och ett stort engagemang där. Ska bli fyra spännande veckor.

Jobbet...

Klart...

  (hyffsat klart..ska slipas längst in och betsas.

  (golvet)   (färg)   (tapet)   (kakel)

(Tapet och hyllor)

Jahapp så hade man ett hyffsat fint hus då..nån som vill köpa?    :D

Det här ingick inte i min plan. Min plan var att bevisa att man kan leva ett långt och lyckligt liv tillsammans med någon man träffat tidigt eller över huvudtaget leva med någon ett helt liv. Jag ville ha den lyckliga kärnfamiljen. Det har jag velat ha sedan jag var 11år, jag drömde inte om att gifta mig, föreställa mig den vackraste brudklänningen eller att få träffa en kändis, bli rik eller få jobba med drömyrket. Min dröm var familjen. Är jag misslyckad nu? Nu när jag misslyckats med min dröm? Jag väljer att tänka att jag ska skaffa mig en ny dröm. En bättre dröm.