Plötsligt ligger man där och morgonen är inte alls sig lik. Den är lite underbarare. Hör andra röster, känner annan lukt och hud. När jag vaknar känns allt så bra, allt känns så lugnt och stilla. Det är inte alls främmande att vara i allt det nya, som det så ofta kan göra. Det förvånar mig lite. Kanske skrämmer det mig lite också. Men det får vara, för jag njuter av varje liten bit av det jag får. Finns ingen plats jag hellre varit idag när jag vaknade och fick presentera mig som ett år äldre, och inte bryr jag mig om vart jag är nästa år. Inte idag, idag är jag här.

Ny dag, fredag. Så sveper jag in den här dagen i ett enda naffs, kör på. Sätter EKG, tar blodprover med flygplan, sjunger för barnen, ger inhalationer, väger/mäter, registrerar, lyssnar, frågar, slår upp, prioriterar, diskuterar, tar urinstickor, odlingar, saturation osv. Dagarna måste fortsätta. Bara jag kan gå vidare och orka med varje dag. Ingen kan orka åt mig. Jag som är så stark, som inte trodde att något kunde få mig att må såhär igen pallar inte när det kommer till kritan. Jag förstår plötsligt vad som kan få folk att helt tappa greppet om verkligheten, när hjärnan blir så full av information och hjärtat så fullt av känslor så att det inte går att ta sig vidare. Men starkare än så är jag. Jag tar den här dagen nu, och nästa imorgon.

Man tror att man känner någon så i genom och utantill men det finns alltid något som kan förändra en människa till att bli en total främling. Det finns alltid något som kan göra att världen vänds upp och ner och det med sinnet.

Att börja om är jobbigt, att vänta är värre. Det tar tid att få ihop varje liten bit som krävs för att kunna få till en ny start. Tiden är min fiende, jag kan inte ens göra särskillt mycket av nuet om ingen annan hjälper mig med det. Känner mig svag i den beroendeställningen, och det finns inget jag kan göra åt det. Det är nu jag vill älska den människa jag mött som om inga hinder fanns, visa vem jag är och berätta min historia. Istället finns jag här som ett lite av ett tomt skal, som sitter fast och kräver hjälp. Små stunder kan jag glädjas som om inget annat stod i vägen men vill heller inte längre länge ignorera det onda för det ge mig tusen taggar åter sedan. Om det bara kunde bli bra igen av ord, hud och blickar. Om det bara fanns ett trolleri som kunde köpas av en fattig. Jag lägger mig ikväll och tänker att jag ska leva så mycket jag kan av det jag har och ge så mycket av mig själv som jag kan ge. För det är det enda jag har kvar.

En uppdatering kring saker i livet.

Olivia mår bättre. Kom fram till att det var magen hon hade ont i även om hon höll sig mellan benen. Nr2*5 igår ; ) tillslut så sa hon att hon hade ont i magen. Så idag ska jag se hur hennes mage fungerar innan jag kan släppa iväg henne till dagis, tror inte dom vill byta bajsblöjor hela dagarna även om hon inte är sjuk i övrigt. Så ingen UVI antagligen även om det verkar skumt. UVI = Urinvägsinfektion får de som undrat. Ringde ju till vårdcentralen osv igår och det får mig att tänka på ledvärken som jag haft så besvär med. Men nu när jag haft mer oroligt och upplevt stress mer än någonsin så har jag inte haft särskillt mycket besvär. Konstigt men bra! Eller så har jag inte hunnit känna det. Hoppas, hoppas att det kan gå tillbaka...

Snart är det påsk ju, tulpanerna börjar fylla butikerna, hela ingången till Hemköp i stan är full av tulpaner. Jag älskar tulpaner som jag brukar ha i min stora glasvas. Annars är jag inte så mycket för blommor, tycker det är onödiga pengar och får lite ångest när jag får blommor men det är roligt att sätta ihop buketter. Kanske man ska omskola sig helt och bli florist? ; ) Jag älskar i övrigt påsken, jag blir så glad av alla färger, och så älskar jag att pynta också. Men i år kan jag inte pynta, har inget hem att pynta..antagligen ligger huset ute till försäljning då.

Snart fyller jag år, 24 hela år. I livet fram till nästa födelsedag har jag hunnit skaffa mig två barn, hus, bil, gräsklippare (haha), hunnit blivit klar med en universitetsutbildning, skaffat mig en massa erfarenhet genom; renovering, barnmottagningen, avd50, resor, kontakter, habiliteringen. Jag har också hunnit separerat, sålt ett hus, flyttat in i en hyresrätt.

Det blir ett spännande år nu, ser fram emot det hur överväldigande det än är.

/Ny dag. Jag är hemma med lillgumman som jag misstänker har en UVI. Väntar på att få ringa vårdcentralen. Får hoppa över praktiken på Barnmottagningen idag./

Det är speciella dagar ibland, då man tänker på någon alldeles extra. Man har bara lust att ge personen allt man har och lite till..vill visa hur speciell den är. Hylla. Hur visar man hur mycket det är värt att ha en person livet? Att ge uttryck för känslan i propotion är inte alls lätt. Men här finns jag och jag ger vad jag har. Jag njuter av att få dela lite av min tid med så speciella och underbara människor. Det är inte självklart eller alltid enkelt. Men när jag finns där och delar underbara stunder så finns det inte så mycket på jorden som kan lägga sig över mina axlar.

Mitt hjärta värker och jag blundar. Långt in i magen gnor det och hela jag känns stel. Livet driver med mig.

Det är inte lätt att sortera bort känslor som inte hör hemma i det nu som existerar. Ibland fylls det på så att hela kroppen känns tung och tankarna blockerade. Det man gör känns inte helt genuint. Det bara lägger sig som såpa på vatten. Inga ord kommer fram som känns genomtänkta, mina rörelser känns inte som jag. Lever själen när allt annat är blockerat?