Nu har vi träffat Teos psykolog igen. Hon har i stort sett identifierat precis det vi trott. Han kan inte lika mycket som de i hans ålder och hon har också märkt koncentrationssvårigheter, periodvis monoton röst och svårigheter i att uttrycka sig. Därför ska han nu få gå på habilitering villket känns helt underbart, där jobbar läkare, psykologer, sköterskor etc i team där de tillsammans kommer fram till vad han behöver för hjälp och stöd. Där kommer de också göra lite vidare undersökningar och stimulera honom på olika sätt med uppgifter.

För mig känns det skönt att få se att det faktiskt är så som jag upplever. De tester Teo genomgått har ett snitt bland barn i hans ålder och han ligger långt under dom. Han kan inte förklara saker, se sammanhang och koncentrera sig på uppgifter. Därför blir det många svårigheter i vardagen som vi tampas med varje dag. Samtidigt känns det jobbigt att höra att det är något fel på honom. Man vill inte att det ska vara något fel på sitt barn. Fast jag vet att han inte har så jätte stora svårigheter och jag vet att han kommer kunna leva som vem som helst. Jag är också övertygad om att det mesta kommer växa bort. Men med hjälp och stöd. Det som känns jobbigast är början av skolan där det är nog svårt att komma in i en grupp, vara anorlunda osv. Men nu får han hjälp i tid och det är det bästa med allt.

Även om Teo har svårt att koncentrera sig och inte kan allt som alla andra kan så är han bättre än andra barn på vissa saker. Dessutom är han världens varmaste, kramgoaste och han tar hand om alla, ser till att alla har det bra. Han försöker och han är smart när det gäller att få till det till att bli som han vill. Han älskar nya saker och är väldigt nyfiken, social och tycker om att hjälpa till. Han vill aldrig någon ont och han älskar att lära känna nya människor. Jag kunde inte fått en bättre son!