Ja det är jobbigt att skotta fram bilen, att stå i kö och att hålla sig på vägen. Det är också väldigt jobbigt att inte ha bil när det är en halvmeter snö på gångvägar. Det är också jobbigt att åka buss när man tror att hela bussen ska åka i diket eller krocka när som helst och inte ha någon kontroll över det i huvudtaget.

Idag när jag skulle gå med barnen till dagis tog jag först vagnen. Efter några meter vände jag och hämtade pulkan. Teo och Olivia satt i pulkan, Olivia gallskrek och jag kämpade som en dåre. Jag var väldigt nära på att börja gråta kan jag säga, tänkte att nu ger jag upp och att jag tänker sätta mig i snön och vänta på en plogbil eller någon som kan hämta oss. Olivia var jätte ledsen. Pulkan var tung och barnen ramlade ur flera gånger. Olivia gick vissa bitar och vissa bitar bar jag. Snön piskade i ansiktet och kylde ner mina ben, kändes som om jag inte hade någon hud på benen. Att dra en pulka på så mycket snö med bilspår som inte var stora nog för pulkan var minst sagt en utmaning. I vanliga fall tar promenad med pulka 15min. Nu tog promenaden 40min.

Väl på bussen fick den stanna och se vart lilla bron var för att inte åka i diket och jag lovar att jag höll mig hårt i det närmaste som fanns. Igår var det dock värre när bussen skulle ner vid kommunhuset och den åkte på flera dm snö med ena julet så bussen lutade. Bussen körde fort och jag tittade efter skyltarna som ska vara på mitten av vägen och blev glad varje gång de dök upp, rätt sida av vägen, jaa! När den väl saktat ner och skulle över rondellen innan navet så var det inte många cm ifrån att krocka och när jag klivit av så ringde jag Mathias och sa att jag måste återhämta mig innan nästa buss på stan eller så får han hämta mig.

Jag älskar snö men inte så här mycket...jag vet att det finns de som hatar sin bil vid det här laget men själv så ger det mig motivation till att börja med körkortet igen...

En dag när jag skulle hämta barnen på dagis såg jag en man stå med ett barn som såg precis ut som Olivia. Hon hade likadan overall och liknande mössa. Det var en bit bort så jag såg inte exakt hur barnet såg ut. Hon hade napp i munnen och det gjorde att jag inte sprang fram och tittade men fasade för att han hade tagit Olivia. Jag sprang istället in för att se så Olivias overall hängde inne och det gjorde den inte och inte i torkskåpet och barnen var inte ute på gården där de brukar. Jag blev livrädd och sprang ut och skrek till Mathias att overallen inte var inne. Ja men vem är där då, säger Mathias och pekar på andra sidan gården. Jag ser inte men rusar dit och där står min älskade Olivia. Fy vad hemskt det var, flickan var så himla lik och var precis lika lång och blond. Och om någon ska kidnappa ett barn så varför inte ta med en napp för att tysta barnet? Ja..jag har då aldrig kännt sådan panik någonsin. Har aldrig sett någon som haft likadan overall och dessutom rosa mössa och blond. Hua...hjärtklappning!