Idag funderar jag lite över bittra människor. Jag kan vara bitter ibland, det tro jag vi alla kan vara. Att vara bitter konstant kräver insatser det vet man. Men sen är det ju dom här människorna som älskar att vara bittra, och som älskar att visa det samt vara förbannad på folk. Det är knepigt, de kräver någon sorts uppmärksamhet precis som småbarn. Fast skillnaden är väl att det oftast beror på att de är ensamma. Kom att tänka på det idag när jag skulle på bussen. Åkte med Teo efter BVC med bussen till dagis, sen sprang jag ner till bussen igen som kom när jag var en bit bort. Jag sprang allt jag kunde och flåsandes mötte jag bussen precis vid busshållplatsen. Jag möttes av "är det inte bättre att du går i tid!" av busschaffören. Jag sa att jag precis tagit bussen och lämnat sonen på dagis bara så. Han var tyst.

Jag undrar, vad finns det för anledning att säga så? Vad har han med det att göra?  Om jag vill springa till bussen är det väl min sak, antingen hinner jag eller så gör jag det inte. Varför var han så sur över sånt som inte angår honom? En dålig dag behöver inte gå ut över andra så ordagrant. Så hur kommer det sig då att vissa bara hävar ur sig saker? Är det för att de kan? För att de är äldre och anser sig vara klokare? Eller är det bara som de alltid varit, uppväxt genomgående spydiga och otrevliga. Jag irriterar mig på folk som inte kan behärska sig socialt. Jag antar att jag måste ändra på det om jag ska kunna arbeta inom psyk. Det finns ju alltid anledningar till att folk beteer sig på sitt sätt. Att ändra mitt reaktionsmönster är ett av mina mål med min praktik som startar på tisdag. Även om jag kan svara upp på ett korrekt sett i psykiatriskt svåra situationer så kan det jag känner vara en helt annan. Just att vissa saker irriterar mig när det blir för personligt.