Ibland känner jag bara att man får tänka ett steg längre. Ni vet livet, det varar numera runt 80år, allt fler lever förvisso till närmare 100. Men åren går fort, 23 blir 30 i ett naffs. Det känns som om mina barn funnits i evigheter men det är inte många år. Vad har jag givit mina barn? Vad har jag gjort den här tiden? Man minns mycket av det dåliga och det handlar ofta om städning, diskning, barn som skriker. Barn som ska läggas, barn som inte sover, barn som inte äter och barn som inte vill och inte vill och inte vill. Men det senaste året har varit lättare än förut, just för att jag inte lyssnar på någon annan än mig själv och på mina barn. Jag skiter i måsten om jag behöver. Jag skiter i om folk tycker att vi är äckliga om Oliva geggar ner ett täcke och vi tar bort det och inte hinner ta på ett nytt inför natten. Jag skiter i om folk tycker att våra barn ska lägga sig innan 21 på kvällen fast de inte är trötta då. Jag skiter i om vi kanske äter 19 eller kanske till och med 20 nån helgdag och barnen får ett äpple till förrätt.

Jag vill bara säga att vi kämpar så mycket för något som folk fått från sin egen uppfostran. De kan inte leva utan rutinerna och tror att det är överjävligt om inte barnen får detsamma. Sällan folk tänker på att manin de fått att aldrig somna ifrån disken kan komma ifrån detsamma. En mani som i slutändan kan göra slut på ett förhållande som annars är underbart. Eller som kan göra stressen i vardagen outhärdlig.

Allt är inte svart eller vitt, det är oerhört svårt att gå emot strömmen och säga att rutiner inte är livsviktigt. Jag säger inte att det inte är viktigt...jag säger att man får tänka på vad man gör! Man ska alltid tänka på vad man gör, även när det gäller sådant som är inprentat som hur vi hälsar på varandra och hur vi möter folk i olika åldrar etc etc.

Jag vill också säga att vi måste börja njuta av livet, släppa de måsten som inte behövs och börja känna efter vad som är viktigt i livet. Vad är viktigt i livet??

10årig våldtogs på rasten.

"Är det rimligt att övervaka barnen varenda minut"/Aftonbladet.

Jag undrar...vad har de för dialog med barnen? Tror dom att det räcker med att man övervakar barnen? Alltså, när 10åringar våldtar...när har man någonsin sett dessa barn? De måste visat något tecken på att något står fel till! Vart tog ansvaret vi har över barnen vägen? Varför pratar ingen med barnen plötsligt när de inte längre går på dagis? Barn mår skit och ingen ser dom. Så var det ju när man själv var liten, man gick på skolgården bland barnen och det hände både det ena och det andra och ingen såg någonting. På fritits finns det frökar men alla går inte där och mest var det bara att de såg så ingen slog varandra. Barn som var stökiga höll de sig helst undan och de tysta brydde sig ingen om. Något måste ju göras, barn blir våldtagna på skolgården! Hallå? Barn tar livet av sig för att de är mobbade och ensamma. Hallå?

Jag tog hand om barn två klasser under mig, barn som mådde skit, som ingen såg, som var ensamma. En dag skällde en lärare ut mig för att jag sagt till ett barn att jag måste få prata med något annat barn än just henne (hon liksom puttade undan de andra och pratade högt för att de andra inte skulle höras). Fröken skällde eftersom flickan var lite efterbliven och inte förstod vad jag menade. Jag förstår fortfarande vad hon hade för skäl att skälla ut mig för det, jag bara berättade för flickan att det inte gick att bara prata med henne. Det var "lägg dig inte i sånt du inte kan något om" från fröknarna. Och ingen uppmuntrade mig eller sa att jag var duktig för det jag gjorde. Nu är ju dessa flickor stora och jag har fått höra att jag betydde något för dem, att jag fanns och lyssnade.

Jag kommer ihåg när en kille puttade ner mig från ett staket så att jag trodde jag hade brytit ryggen (landade på ryggen utan att ta emot mig), jag bara låg där, hade så ont och det ringde in. Jag tror jag låg där i 10min innan jag tog mig upp, inte en människa kvar på skolgården. Gick in med gråten i halsen, haltade och ingen såg ens att jag kom sent. Det är skit!

Lördag, ensam med två barn. Alltid lika spännande! Uppe med tuppen kl 8, Olivia har vaknat hundra gånger (=8-9) och skrikit, tror det är tänder. Sen har det bråkats och skrattats omvartannat. Sen skulle Olivia ut, Olivia klär på sig och Teo ska inte ut...men springer ut barfota i T-shirt och jag får springa efter som ett fån så grannen mitt emot (sambo till Teos förskolelärare) tittar undrandes på oss. In med Teo, men han ska inte klä på sig och gå ut fastän jag vet att han vill ut. Tvingar på honom kläderna och sen leker de fint ute. Teo vill inte in. Lämnar de för fem minuter och när jag tittar ut är de borta...hos grannen såklart. Förklarade tydligt att de bara skulle vara på gården så nu fick de gå in bums! Sen påar vi på inne, jag städar och de stökar ner...som vanligt. Annars har det blivit lite plugg mellan där någonstans. Vill så gärna ut ikväll, praktiken tar kol på mig och dessutom är syrran hemma för helgen från Östersund så vi tänkte umgås lite. Men Mathias vägrar vara "barnvakt" eftersom han ska upp kl 7 imorgon..fastän jag fixat barnvakt till 22 så kan han inte ta dem nån timme efter där (antagligen somnar någon av de i bilen hem också). Så nu är jag sur och less! Blä! Han somnar ändå tidigast ett så jag förstår inte problemet.

Visst jag får sova 1,5h längre än honom på morgonen imorgon, bara det att jag kliver upp minst två gånger per natt för att hämta vatten till barnen eller natta Olivia (nudå 8-9ggr)...för tro inte att han hjälper till med det. Surar!