Det jag menar med mitt senaste inlägg är att jag inte kan uppnå allt detta i den relation och i det hem jag har. Jag kan se mig själv starkare någon annanstans och att bli det är inte bara bra för mig utan även bra för mina barn. Min bästa vän sedan snart 8år tillbaka är för alltid min bästa vän som känner mig om ingen annan men livet betstår av mer. Mer än den trötthet vi upplever tillsammans, det bristande engagemanget och samarbetet. För barn är grundstämningen det allra viktigaste hemma, där det är lugnt, tryggt, iordning och där man får landa, andas och leva. Att det blir misstag är sådant livet måste bestå av. Men när stämningen aldrig är bra, där det är osäkert och otryggt, ja då måste livet ta en ny vändning. Ibland blir livet inte alls som man tänkt sig fastän det ser så lovande ut. Ibland får man ta att det ser ut på ett sätt och att man inte kan flytta vissa saker till rätt plats då rätt plats inte alltid finns.

Han säger att jag genomgår någon sorts identitetskris. Och kanske är det så som jag säger att man behöver vara sårbar för att genomgå en förändring ibland. Kalla det för vad du vill. Det jag vill uppnå är inte omöjligt. Man är ensam i sina val, sina tankar och sina handlingar. Det jag vill är att i grunden ha en trygghet där jag ser till mig och vad jag vill som något att utgå ifrån. Att jag ensam är stark och överlever ensam även då jag blir sårad, sviken eller lämnad. En trygghet i ryggmärgen som säger att jag kan det mesta om jag vill och där jag kan ta emot andra och ge av mig själv på det sätt som är bra för mig. Där jag lever inifrån och ut som någon så klokt sa. Där jag kan gå min egen väg utan att behöva bekräftelse eller acceptans. Där mitt verkliga jag finns som ingen kan ta ifrån mig, möjligen upplevas på annat sätt men jag har kunskapen om mig, jag vet vem jag är.