Igår var det fest och det är alltid spännande. Det kommer nya människor man aldrig träffat tidigare, man hälsar och bildar sig en uppfattning. Jag tycker det är intressant. Vem är du? Vem tror du jag är? Hur tyder du det jag säger? Varför säger du det du gör? Jag läser kroppsspråken...hur sitter dom tillsammans? Hur rör de sig? Vart är händer och fötter, ben och armar..vad säger blickar?

Efter tiden så ändrar sig mönster, saker händer, ändras och det slutar alltid på något sätt. På sättet man tänkt sig eller inte?

Jag hade kul igår, jag är så glad att jag får umgås med så trevliga människor. Det är ett som är underbart, två är dansgolvet där jag är fri och lever i nuet. Där det sker möten av annan sort, där rörelsen är en kommunikation.

Jag går genom solen i mitt vinterland. Genom vägarna fux och fullblod. Den tunga, tjocka snön ligger på taken, gör husen till små ombonade trollhem. 

Gången jag går på blir en liten värld för sig. Träden glittrar av ljuset på det vita. Ett ljus som blottar mitt inre, som ger mig hopp, som gör mig trygg.

Det är så stilla, så tyst, endast fåglarnas rop på varandra hörs.

Ett par går nära med sin första nyfödda. De tittar obekymmersamt på varandra och ger en gemensam blick på sitt under som är lika magiskt som glittret.

Ja så tyst, så stilla och så varmt. Med ljuset som värmer mitt inre.