Jag kommer ihåg en dröm jag hade när jag var liten. Jag drömde att jag kunde klättra upp i en dörröppning och sätta mig i hörnet av taket...helt omöjligt alltså. Jag tittade ner på alla och kände mig fri på något sätt. I drömmen ropade jag på pappa "titta på mig". Han tittade på mig och sa bara att jag skulle komma ner därifrån. Jag sa "men är det inte konstigt att jag sitter här uppe, det borde inte gå". Det är en som där dröm som jag inte kommer ihåg var en dröm utan känns som ett minne, men det är ju såklart omöjligt att det är ett minne.

Jag har alltid frestats av att göra det omöjliga, pressa mig själv, hitta nya vägar och utvecklas. Ibland har man ingen möjlighet och ibland har man får många möjligheter. Det är lätt att bränna ut sig själv när man tar på sig för mycket. Jag har svårt att säga nej tack till något som jag tror kan göra mig en erfarenhet rikare eller som kan utveckla mig i huvudtaget.

Teo har spytt hela natten, jag har knappt sovit. Många tankar som far runt när man ska försöka somna in på nytt hela tiden. Sista praktikveckan, tre dagar kvar. Ska försöka göra mitt bästa av sista tiden, synd att jag är så trött och mår så illa.