Snart är jag klar med hela psykiatribiten i sskprogrammet och jag har lärt mig så otroligt mycket, det var precis så kul och intressant att läsa och praktisera som jag trodde det skulle vara. Det har fått en att reflektera mycket på både andra och över sig själv. Jag gillar att det utvecklat mig så mycket.
Hittat en lite rolig sida där man kan göra olika tester, bl.a olika syndrom som vi läst om och hanterat under praktiken. Ta dem med en nypa salt men jag tyckte att det var bra frågor.

Jag har alltid gått min egen väg och gjort det jag velat göra, låter sällan något hindra mig. Som pappa säger "finns det något du inte skulle göra?". Jag är en öppen person som funderar på vad jag skulle kunna få ut av olika saker, sen vad andra tycker om det, det har jag aldrig brytt mig om. Att bry mig om andra det är en helt annan sak. Jag finner ödets ironi när jag plötsligt vill göra så mycket som jag inte kan göra, och när jag inte vet vad jag vill och vad jag kan. Jag har aldrig förr varit så osäker. Som om jag genomgår någon sorts sårbarhetsperiod som är nödvändig för att ta mig ett steg vidare i utvecklingen. Jag har aldrig varit sårbar på det sättet jag känner nu. Hur kommer det sig? Känns som om någon rört om i grytan och kanske jag behöver några nätter att sova bort allt rörigt som finns i huvudet. Å andra sidan så är det så mycket på gång i livet så det vore väl snarare omänskligt att inte känna sig lite förvirrad, eller?

Give me a fucking break!