Jag sitter och funderar på lite allt möjligt. Jag tänker tillbaka på tider då man gick och stressade över att få barn, försökte hålla isär tjejbråk, blev utslängd eller mobbad av lärarna, diskuterade med rasister och la sig i slagsmål. Då snacket gick mun till mun över en dag. Diskuterade med barn som knappt kom till skolan, pratade med polisen om slagsmål och då man satt i en lägenhet i nacksta och spelade TV-spel på eftermiddagarna. Då man sjöng i kör och då man läste så att ögonen blödde dag som kväll. Då det var fylla och knivslagsmål. Eller fann sig i situationer som att en kille drog med en på toaletten och en stod utanför och höll för. Då folk skar sig och grät förtvivlat. Då man förstod att vuxenvärlden inte var så trygg som man trott.

Villka lätta tider man lever i nu egentligen, synd att problemen man dock har, har en så mycket större innebörd jämt. Men jag är ändå tacksam över att grundskolan för länge sedan är över, för det var den värsta tiden jag upplevt.

Så när målen och valen man sätter och gör verkar svåra och hopplösa så brukar jag tänka på att framtiden aldrig kan bli sämre än vad det var då, i grundskolan. För nu har jag makten att bestämma över mitt eget liv. Jag har min självkänsla och jag har min självständighet. Även om vi även nu behöver uppbackning ibland så har vi en massa möjligheter om vi arbetat med oss själva längs vägen hit.

Är det meningen att det ska vara så kallt på skolan att man inte kan tänka? Inte ens med ytterkläderna slutar jag frysa. Ska försöka få klar min fördjupningsuppgift idag om skizofreni QoL. Skulle vara skönt att ha den gjord. Har laddat med brie/salami macka, fanta, godis och banan så det ska nog gå hoppas jag!

Ska bli skönt med lite ledigt i veckan, bara lite plugg till läkemedelstentan och ett förmiddagsseminarium. Behöver verkligen vila *stoppar i mig en ipren mot huvudvärken*. Undra hur sjuk jag blir när jag börjar slappna av..

Barnen somnade 23 igår, Olivia låg på ena sidan och sjöng julsånger och Teo låg på den andra och rörde sig som en chockad ål. Sen börjar Olivia skrika och grina när jag sa åt henne att sluta sjunga...och skrek så säkert en halvtimme. Teo vägrade sluta röra sig och min stressnivå var nog maxad vid den tiden. Jag bara gav upp och försökte att inte bli provocerad, låg blixt stilla och tänkte att jag var någon annanstans..tillslut somnade de...och jag såklart, som vanligt med linser och allt.