Har lite dåligt samvete för att vi inte varit ute med barnen nästan något i vinter. Barnen är alltid ute hela dagarna på dagis iof men ändå. Idag kom vi ut. Teo och Mathias skottade medan Olivia gungade efter att jag grävt fram gungan, fotade men tydligen så blev det inga kort då. Var så mysigt att se henne skratta, gungandes med en meter snö runtomkring henne.  Efter lite sparkåkande gick vi in och åt chocklad som deras mormor lämnat på morgonen. Hoppas på att de somnar i lika bra tid som de senaste kvällarna, busbarnen mina.

Ca 00 inatt vaknade Teo och kunde knappt få åt sig andan, det lät som krupp eller någon sorts astmaattack. Han var jätte rädd och det bubblade ur munnen, fick upp en massa slem. Lät hemsk vid inandning. Efter ett tag lugnade det sig lite men hade fortfarande väldig hes inandning, ville helst inte svälja och kunde inte hosta. Ringde Mathias som jobbade natt så han fick komma och hämta oss för en tur till akuten. Jag visste att det antagligen kommer att bli bättre under turen pga den fuktiga luften men jag kände att jag ville att någon skulle kolla vad det var och att han fick något slemlösande ifall det blev värre. När jag kom dit så tog jag Teo i famnen och gick till luckan. Jag möttes av två damer (kärringar) i luckan som tittade på mig som "jaha och vad sjutton gör du här?"...och är bara tyst och väntar på att jag ska säga något. Jaa..jag har en pojk här som...och så försökte jag förklara hur han varit. "Ja men nu verkar det ju inte vara nå fel på honom!, men nu låter han ju inge konstigt"..."jaha du får ringa i telefonen där till joursköterskan", säger dom snorkigt som att jag är dum i huvudet som kom in. Försökte förklara att jag faktiskt ringt en distriktssköterska men det spelade ingen roll. Så jag ringde i den där jävla telefonen där någon säger att det är lugnt eftersom han inte har svårt att andas nu och hon kan "lugna mig för ingen doktor kommer att titta på honom ikväll". Skitförbannand åker jag därifrån och ringer Annette som svär mer än jag över att inte en doktor kan titta på ett barn som har haft så svårt att andas.

Jag hoppas verkligen att någon kan styra upp det här med sjukhuset så att vi i Sundsvall och runtomkring ska kunna få vård i huvudtaget.

Jag gick in på en gammal kommunity och tittade på en massa gamla blogginlägg från 2001-2002. Det var intressant att läsa, så mycket känslor man hade. Hur som helst så hittade jag ett utdrag ur den första teatern jag var med i. Momo eller kampen om tiden. Så teatervänner som läser min blogg, läs och känn nostalgin.

En scen ur Momo eller kampen om tiden:

Fusi -Har ni märkt vad som är konstigt med tjejen?
Jag har upptäckt att hon är annorlunda än oss, hon kan konsten att lyssna.
Det säger du..jag då..hör på mig...ser ni att lyssna är en stor konst som mycket få människor behärskar, har ni sett hennes ögon så dom lyssnar.

Liliana -Hon säger inget.

Claudia -Inte frågar hon något.

Maria -Hon bryr sig om var och en.

Ettore -För ett ögonblick så kändes det nästan som om jag var -någon.

Liliana -Och när hon tittar på en med sina stora mörka ögon så dyker det plötsligt upp tanker i huvudet som man inte anade att man hade.

Nicola - Hon lyssnar så att obeslutsamma människor får en knäpp och vet vad dom vill.

Daria -Och är man blyg så blir man i nästa stund djärv och fri.

Nino -Dom nervösa blir trygga och dom tungsinta blir glada skitar.

Paolo - Och om någon tycker att hans liv är totalt förfelat och meningslöst som om man är en nolla bland miljoner..., ni vet de där stunderna när man faller ner i ett stort svart hål, duns, tomt, inget blir som man tänkt sig.

Fusi -Och om man då går fram till lilla momo..och för henne berättar allt...då förstår man. Att jag egentligen är något unikt som bara existerar en gång i människosläktets hela historia och jag alltså tvärtom är något mycket speciellt för hela världen på mitt alldelas särskilda vis.