Okej, nu har jag gjort det! Jag har mejlat rektorn på skolan om allt jag tycker och tänker om Teos avdelning på dagis. Man kan väl säga att jag har sågat hela avdelningen med en lite pytte gnutta uppmuntring. Jag har precis sett dokumtentären på svt om uppfostring och hur knäppt det har blivit och det gav mig motivation att stå på mig med den som referens samt en hemsida om trotsåldern.

Hela jag är iskall, mina händer darrar och jag har en stor klump i magen. Det här kommer bli så jävla pinsamt. Rektorn kommer utan tvivel boka mig till möte, sitta en meter ifrån mig, läsa av min nervositet och såga mig totalt. Säga "lilla gumman du förstår väl att det måste gå till såhär". Då kommer jag bli en liten flicka som blott 22år försöker sätta sig emot ett helt dagis själv.

Mitt mejl blev förövrigt två word A4. Jag önskar jag kunde ta med mamma på detta troliga möte och hålla henne i handen, så känns det.

Det hjälps inte, det jag skrev måste skrivas, måste höras och måste ses. Mina barn betyder allra mest, jag blir en björnhona som attakerar allt som gör mina barn illa. Det spelar ingen roll vad som hotar mig själv, ingen annan försvarar mina barn om inte jag gör det.