Ibland har man för lite att göra, vi har nyligen fått internet så vi kan använda två datorer samtidigt, om barnen är igång med något smiter man iväg. Hittar man inget att göra kan man prata med sin partner i rummet bredvid. Det kan se ut ungefär såhär...

BjorQ säger:

BjorQ säger:

BjorQ säger:

BjorQ säger:

BjorQ säger:

hej jag vill ha en cykel och en kopp latte tack!

Oja, det vore något.

Helt meningslöst, men ändå : ) Sen skickade han ett youtube klipp.

http://www.youtube.com/watch?v=S6hCNZzRBDc&NR=1

Roligt : ))

Har har precis kommit på veckans frågeställning. Var är bäst, att ett barn är, artig eller snäll?

Det självklara svaret är ju båda men jag tycker det är konstigt att det verkar som att det prioriteras att lära barn att vara artiga. Precis som ett framtvingat tack skulle vara så himla viktigt, eller enligt min mening dumt eftersom det bara är pinsamt för barnet och krystat. Om man som föräldrar säger tack så gör snart barnen det och om inte är det ofta för att barnen är blyga och då är det ju bara så. Då är det viktigare att lära barnen att dela med sig, tipsa om hur man uppmuntrar andra och hjälpa andra. Teo är helt fantastisk på det, Olivia satt sig precis i vagnen och han frågar om hon vill ha täcke...han går och hämtar ett täcke och frågar "fryser du?". "Såja, lite sådär, nu kan du sova..", säger Teo och springer till pappa och säger "nu sover Olivia, schhh". Han ser alltid till att alla andra får en del av kakan om han får, särskillt att Olivia också ska få. Han frågar hur man mår och om han ser att man är stressad eller dyl så kramar han om en.

Teo säger aldrig tack till folk han inte känner så väl, han är för blyg, betyder det att jag har ett ohyffsat barn så so be it!

Olivia tycker verkligen om att använda ordet nej just nu. Det är nej hela tiden. Hon testar oss hela tiden, hon slår oss, inge hårt men ändå. Hon tittar rakt på en och väntar på en reaktion. Vi säger bara nej, så får man INTE göra. Då blir hon jätte ledsen. Men ändå fortsätter hon senare eller nästa dag. Ibland tror jag att barn har närminne som en guldfisk, fast det handlar väl att pränta in saker så att det finns där som den moraliska koden vi har i oss.

Och det här med att kunna bestämma gör sig påmind hela tiden, hon vägrar att smaka på saker, hon är ju så liten, varför har hon/de sådanna starka känslor för sådant de tror är äckligt? Hon drar armen längs sidorna, backar och håller sig långt ifrån maten och trycker bort tallriken. Hon älskar dock mjölk, villket blivit en lite muta, hon får ett halvt glas, vill hon ha mer får hon smaka på maten. Det har faktiskt hänt att hon smakat, men ack för sällan!

Idag vägrade hon äta fiskpudding på dagis och vid mellanmål borde hon varit jätte hungrig men skulle inte ha smörgås utan hon drack 4glas mjölk! Tokfia..vad gör man liksom?

Teo ville inte till dagis idag, inte går heller. Idag möttes han av att barnen stod på led och de skulle leka lekar en bit bort på plan. Teo gömde sig bakom mig och skrek så fort jag försökte få fram honom. Sen skrek han när fröken tog honom i hand. Jag kramade om honom och han höll fast mig, skrek att han inte ville men vi gick och de gick. Fröken bar honom och vi vinkade från bilen, han skrek och sträckte sig mot oss. Mitt hjärta går i tusen bitar. Han säger att grabbarna "tjafsar" med honom och det är de 1år äldre killarna som ska bestämma över honom hela tiden, visa sig duktiga, allt de vet som inte han vet. Det är hemskt, ingen är i hans ålder så han har inte direkt någon att leka med. Idag när vi hämtat honom så hade ett mindre barn istället, bitit honom! Precis vad han behövde! : ( Imorgon måste han gå där mellan 6.30-16.30, fan också! Han vill verkligen verkligen inte gå på dagis...