Ibland känner man sig så ivägen och jobbig. Så krävande. Som om man bara är en sån där människa som klänger sig fast runt benen och vägrar släppa.

Snart kommer svärfar och hämtar barnen på väg hem från jobbet. Detta för att vi ska kunna storhandla då Mathias slutar 19. Det betyder att jag har ca en timme ensamtid...något jag verkligen behöver. Mitt huvud håller på att sprängas. Teo har inte varit att leka med de senaste timmarna. Retats och tagit saker av Olivia, slitit i allt hon håller i, hållit fast henne och vägrar släppa fast hon skriker av panik. Sen spottade han på Olivia helt plötsligt, något påhitt...då blir jag galen, det värsta jag vet när han spottas! Så tar han sats och kastar sig på Olivia för att ta det hon håller i. När hon sover i soffan så sätter han sig på soffryggen bredivd och vickar fram och tillbaka och när jag viskar att han inte får sitta där för att hon vaknar då så skrattar han och vägrar flytta sig. Han vägrar kläder och sen när han har på sig kläder så äter han tröjan och drar i den över knäna och stoppar upp armarna i hålet för halsen. Sen börjar han hälla saft från ett glas till ett annat och när han inte får det så doppar han en toalettrulle i ett glas saft. Precis nyss så kastar han en stor metallbil över halva vardagsrummet. Mitt tålamod är på noll just nu. Det går inte att vara inne såhär en hel dag med båda barnen. De har inget att göra och jag har ingen fantasi ibland. De vill inte rita och inte leka med lego, inte titta på film och inte leka med dockhuset etc etc... Ut i det här vädret..nej tack.

*Djupt andetag* Det är antagligen mitt fel alltihop som inte givit tillräckligt med uppmärksamhet men det är inte lätt när man är själv...jag måste få vila någon gång! Jag behöver vila...

Vad duktig han är Ulrik, vinnaren av Lilla melodifestivalen 2009. : ) Så fin låt!! Och fin röst, helt otroligt!

Iof är han hela 15år, det gör iof att jag tänker...jäklar, man är inte stor när man är 15år! Lilla lilla Ulrik, tänk vad 15åringar håller på med nu för tiden...kan ni tänka er en sådan liten knarka, var med i knivslagmål etc.

Lite text från låten:

Tänk om man satte allt i perspektiv

Man kunde vara fattig och sjuk i ett annat liv

Inte ha några vänner, familj eller nån hund

Ingen som bryr sig om en, ens för en liten stund

Men jag har det bra idag

Jag har det bra idag

Det är en vanlig dag och jag har det bra

Jag har det bra idag

Allting handlar om relativitet

Man jämför sig och mäter om så i hemlighet

Men om vi slutar mäta oss med de som har det bäst

Skulle vi nog märka, vi lever i en fest

Det plingar på dörren och jag öppnar dörren i endast ett linne.

"hej?"

"hej..eh stör jag?", säger en man i dörröppningen.

"nej."

"jo...eh...lycka det vill väl alla ha...men vem vänder man sig till när man behöver mer lycka?"

"eh...till sig själv."

En kille några år äldre än mig själv står bakom mannen och hans ögon nästan poppar ut ur skallen.

"ja men tror du bibeln skulle kunna vara till hjälp?"

"ja om man tolkar den rätt..visst"

"Ja men skulle jag kunna få läsa ett stycke här..?"

"nejtack..hejdå"

Stänger dörren.

Trevligt med främmande såhär på segsöndag! Uppfriskande.

Ibland känner jag bara att man får tänka ett steg längre. Ni vet livet, det varar numera runt 80år, allt fler lever förvisso till närmare 100. Men åren går fort, 23 blir 30 i ett naffs. Det känns som om mina barn funnits i evigheter men det är inte många år. Vad har jag givit mina barn? Vad har jag gjort den här tiden? Man minns mycket av det dåliga och det handlar ofta om städning, diskning, barn som skriker. Barn som ska läggas, barn som inte sover, barn som inte äter och barn som inte vill och inte vill och inte vill. Men det senaste året har varit lättare än förut, just för att jag inte lyssnar på någon annan än mig själv och på mina barn. Jag skiter i måsten om jag behöver. Jag skiter i om folk tycker att vi är äckliga om Oliva geggar ner ett täcke och vi tar bort det och inte hinner ta på ett nytt inför natten. Jag skiter i om folk tycker att våra barn ska lägga sig innan 21 på kvällen fast de inte är trötta då. Jag skiter i om vi kanske äter 19 eller kanske till och med 20 nån helgdag och barnen får ett äpple till förrätt.

Jag vill bara säga att vi kämpar så mycket för något som folk fått från sin egen uppfostran. De kan inte leva utan rutinerna och tror att det är överjävligt om inte barnen får detsamma. Sällan folk tänker på att manin de fått att aldrig somna ifrån disken kan komma ifrån detsamma. En mani som i slutändan kan göra slut på ett förhållande som annars är underbart. Eller som kan göra stressen i vardagen outhärdlig.

Allt är inte svart eller vitt, det är oerhört svårt att gå emot strömmen och säga att rutiner inte är livsviktigt. Jag säger inte att det inte är viktigt...jag säger att man får tänka på vad man gör! Man ska alltid tänka på vad man gör, även när det gäller sådant som är inprentat som hur vi hälsar på varandra och hur vi möter folk i olika åldrar etc etc.

Jag vill också säga att vi måste börja njuta av livet, släppa de måsten som inte behövs och börja känna efter vad som är viktigt i livet. Vad är viktigt i livet??

10årig våldtogs på rasten.

"Är det rimligt att övervaka barnen varenda minut"/Aftonbladet.

Jag undrar...vad har de för dialog med barnen? Tror dom att det räcker med att man övervakar barnen? Alltså, när 10åringar våldtar...när har man någonsin sett dessa barn? De måste visat något tecken på att något står fel till! Vart tog ansvaret vi har över barnen vägen? Varför pratar ingen med barnen plötsligt när de inte längre går på dagis? Barn mår skit och ingen ser dom. Så var det ju när man själv var liten, man gick på skolgården bland barnen och det hände både det ena och det andra och ingen såg någonting. På fritits finns det frökar men alla går inte där och mest var det bara att de såg så ingen slog varandra. Barn som var stökiga höll de sig helst undan och de tysta brydde sig ingen om. Något måste ju göras, barn blir våldtagna på skolgården! Hallå? Barn tar livet av sig för att de är mobbade och ensamma. Hallå?

Jag tog hand om barn två klasser under mig, barn som mådde skit, som ingen såg, som var ensamma. En dag skällde en lärare ut mig för att jag sagt till ett barn att jag måste få prata med något annat barn än just henne (hon liksom puttade undan de andra och pratade högt för att de andra inte skulle höras). Fröken skällde eftersom flickan var lite efterbliven och inte förstod vad jag menade. Jag förstår fortfarande vad hon hade för skäl att skälla ut mig för det, jag bara berättade för flickan att det inte gick att bara prata med henne. Det var "lägg dig inte i sånt du inte kan något om" från fröknarna. Och ingen uppmuntrade mig eller sa att jag var duktig för det jag gjorde. Nu är ju dessa flickor stora och jag har fått höra att jag betydde något för dem, att jag fanns och lyssnade.

Jag kommer ihåg när en kille puttade ner mig från ett staket så att jag trodde jag hade brytit ryggen (landade på ryggen utan att ta emot mig), jag bara låg där, hade så ont och det ringde in. Jag tror jag låg där i 10min innan jag tog mig upp, inte en människa kvar på skolgården. Gick in med gråten i halsen, haltade och ingen såg ens att jag kom sent. Det är skit!

Lördag, ensam med två barn. Alltid lika spännande! Uppe med tuppen kl 8, Olivia har vaknat hundra gånger (=8-9) och skrikit, tror det är tänder. Sen har det bråkats och skrattats omvartannat. Sen skulle Olivia ut, Olivia klär på sig och Teo ska inte ut...men springer ut barfota i T-shirt och jag får springa efter som ett fån så grannen mitt emot (sambo till Teos förskolelärare) tittar undrandes på oss. In med Teo, men han ska inte klä på sig och gå ut fastän jag vet att han vill ut. Tvingar på honom kläderna och sen leker de fint ute. Teo vill inte in. Lämnar de för fem minuter och när jag tittar ut är de borta...hos grannen såklart. Förklarade tydligt att de bara skulle vara på gården så nu fick de gå in bums! Sen påar vi på inne, jag städar och de stökar ner...som vanligt. Annars har det blivit lite plugg mellan där någonstans. Vill så gärna ut ikväll, praktiken tar kol på mig och dessutom är syrran hemma för helgen från Östersund så vi tänkte umgås lite. Men Mathias vägrar vara "barnvakt" eftersom han ska upp kl 7 imorgon..fastän jag fixat barnvakt till 22 så kan han inte ta dem nån timme efter där (antagligen somnar någon av de i bilen hem också). Så nu är jag sur och less! Blä! Han somnar ändå tidigast ett så jag förstår inte problemet.

Visst jag får sova 1,5h längre än honom på morgonen imorgon, bara det att jag kliver upp minst två gånger per natt för att hämta vatten till barnen eller natta Olivia (nudå 8-9ggr)...för tro inte att han hjälper till med det. Surar!

Mådde illa igår och kände att jag började bli förkyld. Vaknade i morse av huvudvärk, ont i bihålorna och nacken och tjock och torr i halsen. Kände mig som en jag vet inte vad. Förklarade mig sjuk, vägrade gå ut i kylan med halsen som precis avslutat sin penicillinkur mot halsflussen! Jag vill inte börja om på en ny och vill inte utveckla multiresistens!

Sov till 14.40 efter att pappa skjutsat barnen till dagis kl 7.30 Sen drog jag mig upp, gick och hämtade barnen och nu när jag kom hem har jag en huvudvärk som jag vet inte vad, som går upp åt öronen. Nu är jag plötsligt rädd för hjärnhinneinflammation som mamma skrämt upp mig med! Fast då får man väl feber antar jag, men de sa de om halsflussen också..... jaja.

Såklart var man ju på föreläsningen om MRSA igår, där de verkligen påpekade hur viktigt det är att inte ta penicillin i onödan som mot t.ex öroninflammation, och att man ska ta ett smalt penicillin. Vill inte ta ett bredare!! Nono!!

Var dock en väldigt intressant föreläsning, det man vet är att det kommer sprida sig som en löpeld och att det även finns något som heter ESBL http://www.smittskyddsinstitutet.se/sjukdomar/esbl/som också är penicillinresistenta fast mot tarmbakterier, är redan spridd över stora delar av världen men är väldigt liten här i Sverige...men den kommer! Det är större än vad man tror allt det här, förr dog folk utan antibiotika i ett antal sjukdomar, de som räddades var 10% då och 90% nu i många fall. Sjunker vi nu tillbaka tillslut?? Mycket möjligt! Det är inte bara sjukdomar utan t.ex vid insättning av proteser etc som profylax som inte kanske kommer att vara möjligt att utföra sedan.

Det är bara att hoppas på något banbrytande!