Snart är jag klar med hela psykiatribiten i sskprogrammet och jag har lärt mig så otroligt mycket, det var precis så kul och intressant att läsa och praktisera som jag trodde det skulle vara. Det har fått en att reflektera mycket på både andra och över sig själv. Jag gillar att det utvecklat mig så mycket.
Hittat en lite rolig sida där man kan göra olika tester, bl.a olika syndrom som vi läst om och hanterat under praktiken. Ta dem med en nypa salt men jag tyckte att det var bra frågor.

Jag har alltid gått min egen väg och gjort det jag velat göra, låter sällan något hindra mig. Som pappa säger "finns det något du inte skulle göra?". Jag är en öppen person som funderar på vad jag skulle kunna få ut av olika saker, sen vad andra tycker om det, det har jag aldrig brytt mig om. Att bry mig om andra det är en helt annan sak. Jag finner ödets ironi när jag plötsligt vill göra så mycket som jag inte kan göra, och när jag inte vet vad jag vill och vad jag kan. Jag har aldrig förr varit så osäker. Som om jag genomgår någon sorts sårbarhetsperiod som är nödvändig för att ta mig ett steg vidare i utvecklingen. Jag har aldrig varit sårbar på det sättet jag känner nu. Hur kommer det sig? Känns som om någon rört om i grytan och kanske jag behöver några nätter att sova bort allt rörigt som finns i huvudet. Å andra sidan så är det så mycket på gång i livet så det vore väl snarare omänskligt att inte känna sig lite förvirrad, eller?

Give me a fucking break!

Lördagsmiddagen blev improvicerad het fisksoppa med räkor samt hembakat bröd med oliver och soltorkade tomater. Det blev hur gott som helst!

Ingredienser i soppan: färnkål, purjolök, chili, salladslök, morötter, grädde, buljong, sej och räkor.
Vi la i räkorna vid servering med en klick creme fraiche.

Det är inte vår men astfalten blev synlig längs vägarna idag. Lukten av grus och smält snö gav mig minnen av dagis. När man inte kunde åka pulka längre eller leka med snön, cyklarna kom fram men man var rädd för att slira i den smälta snön och riva upp galonbyxorna. Väntade på värme och sommar. Tänkte att när det blir sommar ska jag försöka klättra upp för lilla flaggstången på dagis. Men jag klarade det aldrig och tänkte att när jag blir stor så ska jag bli så stark att jag kan klättra upp för en flaggstång. Vilket mål man hade då.

Livet kan gå fort och det får man bevis på ibland. Så mycket tragedi, orättvisa och onödiga saker som händer under sekunder som gör att livet kan ta en tvärvändning. Mitt fadderbarn och senare nära vän vaknar inte upp som den hon var någonsin igen. Jag har hoppet men förståndet. Någonstans känns det som att hon påpekar vikten av att leva just nu. Som jag pratat om till henne tar jag som hennes ord till mig. Det hade hon velat, det vet jag.

Att leva som om inte morgondagen fanns kanske man kan göra ibland men att leva som man vill leva och inte som man bör är destå viktigare.

Jag vaknade innan barnen idag, har sovit så underbart gott inatt, och länge. Jag vaknade och tittade på mina fantastiska små liv. Deras underbara fötter och händer. Deras oförstörda ansikten som är totalt avslappnade, deras bröst som rör sig försiktigt efter deras andning. Jag klappar försiktigt på kinden och handen rör sig lite. Så mjuka och så underbara. Hämtar energi för att upptäcka världen.

Jag sitter och funderar på lite allt möjligt. Jag tänker tillbaka på tider då man gick och stressade över att få barn, försökte hålla isär tjejbråk, blev utslängd eller mobbad av lärarna, diskuterade med rasister och la sig i slagsmål. Då snacket gick mun till mun över en dag. Diskuterade med barn som knappt kom till skolan, pratade med polisen om slagsmål och då man satt i en lägenhet i nacksta och spelade TV-spel på eftermiddagarna. Då man sjöng i kör och då man läste så att ögonen blödde dag som kväll. Då det var fylla och knivslagsmål. Eller fann sig i situationer som att en kille drog med en på toaletten och en stod utanför och höll för. Då folk skar sig och grät förtvivlat. Då man förstod att vuxenvärlden inte var så trygg som man trott.

Villka lätta tider man lever i nu egentligen, synd att problemen man dock har, har en så mycket större innebörd jämt. Men jag är ändå tacksam över att grundskolan för länge sedan är över, för det var den värsta tiden jag upplevt.

Så när målen och valen man sätter och gör verkar svåra och hopplösa så brukar jag tänka på att framtiden aldrig kan bli sämre än vad det var då, i grundskolan. För nu har jag makten att bestämma över mitt eget liv. Jag har min självkänsla och jag har min självständighet. Även om vi även nu behöver uppbackning ibland så har vi en massa möjligheter om vi arbetat med oss själva längs vägen hit.