Är det meningen att det ska vara så kallt på skolan att man inte kan tänka? Inte ens med ytterkläderna slutar jag frysa. Ska försöka få klar min fördjupningsuppgift idag om skizofreni QoL. Skulle vara skönt att ha den gjord. Har laddat med brie/salami macka, fanta, godis och banan så det ska nog gå hoppas jag!

Ska bli skönt med lite ledigt i veckan, bara lite plugg till läkemedelstentan och ett förmiddagsseminarium. Behöver verkligen vila *stoppar i mig en ipren mot huvudvärken*. Undra hur sjuk jag blir när jag börjar slappna av..

Barnen somnade 23 igår, Olivia låg på ena sidan och sjöng julsånger och Teo låg på den andra och rörde sig som en chockad ål. Sen börjar Olivia skrika och grina när jag sa åt henne att sluta sjunga...och skrek så säkert en halvtimme. Teo vägrade sluta röra sig och min stressnivå var nog maxad vid den tiden. Jag bara gav upp och försökte att inte bli provocerad, låg blixt stilla och tänkte att jag var någon annanstans..tillslut somnade de...och jag såklart, som vanligt med linser och allt.

Dopade vakter vaktar stadens människor om kvällarna. Känns ju tryggt och vettigt. Inte någon nyhet men när det går ut i media nu så borde det väl göras en granskning? Jag är less på att folk slängs ut, trycks upp mot väggar samt på annat sätt blir utsätta för människor som utnyttjar sin makt helt fel. Blir förbannad på att det bara får fortsätta. Folk bara finner sig i sånt här, finns det inga personer med pondus eller kontakter som kan göra att det inte känns som om vakterna ska överfalla mig istället för fulla bråkiga människor som jag är mindre rädd för. Jag säger inte att alla är likadana, men jag säger att jag kan skriva en lång lista på incidenter som inte borde få finnas.

Morgon och ny dag. Ser fram emot dagen. Känner faktiskt viss känsla av friskhet och lite ny styrka idag. Vill gärna träffa alla underbara människor på psykiatripraktiken. Känns vemodigt att det är slut. Vill så gärna fortsätta.

Känns som om dagen kommer bjuda på något spännande. Inspirerande känsla.

Jag kommer ihåg en dröm jag hade när jag var liten. Jag drömde att jag kunde klättra upp i en dörröppning och sätta mig i hörnet av taket...helt omöjligt alltså. Jag tittade ner på alla och kände mig fri på något sätt. I drömmen ropade jag på pappa "titta på mig". Han tittade på mig och sa bara att jag skulle komma ner därifrån. Jag sa "men är det inte konstigt att jag sitter här uppe, det borde inte gå". Det är en som där dröm som jag inte kommer ihåg var en dröm utan känns som ett minne, men det är ju såklart omöjligt att det är ett minne.

Jag har alltid frestats av att göra det omöjliga, pressa mig själv, hitta nya vägar och utvecklas. Ibland har man ingen möjlighet och ibland har man får många möjligheter. Det är lätt att bränna ut sig själv när man tar på sig för mycket. Jag har svårt att säga nej tack till något som jag tror kan göra mig en erfarenhet rikare eller som kan utveckla mig i huvudtaget.

Teo har spytt hela natten, jag har knappt sovit. Många tankar som far runt när man ska försöka somna in på nytt hela tiden. Sista praktikveckan, tre dagar kvar. Ska försöka göra mitt bästa av sista tiden, synd att jag är så trött och mår så illa.

Igår var det fest och det är alltid spännande. Det kommer nya människor man aldrig träffat tidigare, man hälsar och bildar sig en uppfattning. Jag tycker det är intressant. Vem är du? Vem tror du jag är? Hur tyder du det jag säger? Varför säger du det du gör? Jag läser kroppsspråken...hur sitter dom tillsammans? Hur rör de sig? Vart är händer och fötter, ben och armar..vad säger blickar?

Efter tiden så ändrar sig mönster, saker händer, ändras och det slutar alltid på något sätt. På sättet man tänkt sig eller inte?

Jag hade kul igår, jag är så glad att jag får umgås med så trevliga människor. Det är ett som är underbart, två är dansgolvet där jag är fri och lever i nuet. Där det sker möten av annan sort, där rörelsen är en kommunikation.

Jag går genom solen i mitt vinterland. Genom vägarna fux och fullblod. Den tunga, tjocka snön ligger på taken, gör husen till små ombonade trollhem. 

Gången jag går på blir en liten värld för sig. Träden glittrar av ljuset på det vita. Ett ljus som blottar mitt inre, som ger mig hopp, som gör mig trygg.

Det är så stilla, så tyst, endast fåglarnas rop på varandra hörs.

Ett par går nära med sin första nyfödda. De tittar obekymmersamt på varandra och ger en gemensam blick på sitt under som är lika magiskt som glittret.

Ja så tyst, så stilla och så varmt. Med ljuset som värmer mitt inre.