Min farmor dog idag. Jag vet inte ens hur gammal hon var, inte så gammal. Jag vet inte varför jag skriver här nu, fick veta det för 5min sedan. Är väl i chocktillstånd. Jag fattar det inte. Ändå var det väl väntat. Hon hade parkinson och för tre år sedan blev hon plötsligt mycket sämre. Från att ha varit världens goaste vanlig människa till att skaka fram och tillbaka och inte kunna konversera riktigt på ett halv år. En förjävlig sjukdom. I mellanåt kunde man prata med henne och få ett riktigt svar, hon kom ihåg sådant man gjort och kunde skämta om sig själv som den jobbiga tanten. Hon fanns där inne och man såg henne då och då och det gjorde det bara mer sorgligt. Hon älskade sina barn och barnbarn och barnbarns barn. Hon skrattade jämt åt Teo när han var tokig och Teo tyckte om henne så mycket. Min farmor hette Karin och älskade sina växter som växer på tomten. Hon älskade att kampa och omgås med sin släkt. Hon var omtyckt av alla och grannbarnen kom gärna in på fika. Innan hon blev riktigt sjuk åkte hon och farfar på en kryssning. Tog ett jätte fint kort på dem för att vi skulle ha ett. Det var precis som hon kände på sig att hon skulle bli sjuk snart. Jag bodde hos min farmor när jag var liten och vi byggde om huset. Jag sov över där ibland annars också. Jag trivdes där. Farmor brukade sjunga en vaggvisa för oss och läsa ur Klas Klättermus. Julen firade vi alltid där, för där var det hemtrevligt och mysigast. Farmor och farfar hade stått i köket hela dagen innan och gjort det mesta själva.  Farmor var jätte dukigt på att laga mat, och bjöd på lunch eller middag titt som tätt.
Min älskade älskade farmor. Jag fattar inte. Jag älskar dig så mycket.